Ärvda orkidéer

Idag har vi varit och hämtat en billast med orkidéer och div husgeråd och böcker. Sörens kollega ska åka tillbaka till Sverige och vi tog gladerligen över det som inte skulle skeppas till Sverige. Vårt hus är fortfarande väldigt tomt och det ekar i alla rum. Det är ett lyxproblem förstås! Och det lär inte bli några problem att fylla huset med tanke på hur mycket vackert hantverk som finns i Indonesien.

Förskolestart tisdag!

Nu är det klart med barnens förskola. De börjar på tisdag. Ingen inskolning här inte, men jag ska nog klara det.

/Ethel

:)

Kungafamiljen i bajaj

En äventyrlig dag för små

Idag provade vi Burger King som faktiskt hade vegetarisk hamburgare. Det blev lite kommunikationssvårigheter och barnen fick till slut två apelsinjuice och två stora cola. Och man ska ju inte lämna mat eller dryck så barnen blev övertalade att dricka även colan efter apelsinjuicen, trots att Svea med viktig min protesterade med: "Mamma, vad har tandläkaren sagt om sådant där?!" och Karl Einar redan tidigare påstått att det bara är tjuvar som dricker cola (kopplingen mellan människor med tandtroll och tjuvar är något oklar, men båda är nog onda). Efter att Karl Einar hällt i sig sin cola konstaterade jag (Ethel i detta fall, jag tar på mig hela skulden) att jag tvingat min son att upptäcka läskens förrädiska värld för att jag inte ville hälla ut en mugg vars innehåll uppgick till 4,50 svenska kronor. Svea vägrade hårdnackat så hon är än så länge besparad.

Därefter gick vi till Tamani Kids Adventure Land där barnen sprang sig genomblöta i tunnlar, bollhav och rutschkanor, så det kanske inte var så dumt att pumpa dem med 0,8 l dryck innan ändå. Men allra roligast tyckte de ändå det var att åka bajaj hem, dvs trehjulig motorcykeltaxi, så nästa gång de vill ha äventyr räcker det nog med en skumpig tur runt kvarteret med en rejäl dos avgas och tinnitus.

Reklam för Indonesia Civil Aviation del II

När Sören läste annonsen blev han så nervös att han inte kunde tyda tabellen. Det är flygbolagets egen olycksstatistik som presenteras. De har inte haft någon olycka sedan 2007 - vilket verkar vara så bra att det är värt att lyfta fram i en halvsidesannons.  Vi får se om det blir buss istället för inrikesflyg när vi ska åka någon stans...

Reklam för Indonesia Civil Aviation

En annons i gårdagens Jakarta Post fick Sören att lyfta lite extra på ögonbrynen. Det verkar som att flygplanen i Indonesien trillar ner titt som tätt. Indonesia Civil Aviation har hittils haft noll olyckor och i sin annons publicerar de en snygg tabell över andra flygbolags olycksstatistik.

Nu vet vi inte hur länge Indonesia Civil Aviation har existerat men de kommer nog vara bland förstahandsvalen när vi ska resa inrikes.

Bhasa indonesia - det indonesiska språket

Följande inlägg riktar sig främst till de som önskar en inblick i det indonesiska språket. Som språklärare men utan elever att förgylla vardagen för kunde inte Ethel låta bli att undersöka hur den indonesiska mängdläran fungerar, och jag måste säga att det var minst sagt fascinerande!

Precis som vi på svenska kan uttrycka antal med två stycken böcker använder man sig av ett liknande system i indonesiska. Det som skiljer sig är hur man grupperar det man räknar. Orang (ja, som i orang-utan = skogsmänniska) betyder människa och för att räkna människor använder man sig av ordet orang, inget konstigt där: dua orang mahasiswa = ordagrant två människor studenter. Vill man räkna djur använder man ekor vilket betyder svans (oavsett om djuret har svans eller ej): tiga ekor monyet = tre svans apor. Märkligare blir det när det handlar om saker, varav de flesta räknas med buah som betyder frukt: empat buah rumah = fyra frukt hus. För att ytterligare förhöja mystiken räknas små runda saker med butir, dvs gryn: lima butir telur = fem gryn ägg. Vad som händer om man skulle räkna små runda frukter - frukt eller gryn eller svansar eller vad det kan vara - har jag inte lyckats lista ut. Jag håller mig istället till det allra enklaste sättet att uttrycka plural, nämligen att dubblera: två grisar/tre grisar...flera grisar = babi babi!

Ordning och oordning

I vårt hem är det ordning. Hemhjälpen Mami ordnar åtta timmar per dag. Barnens kalsonger och trosor låg efter Mamis första arbetsdag i 8x8 cm små slätstrukna paket prydligt upptravade i garderoben. Mami tvättar allt hon kommer åt. Nu har vi börjat gömma barnens nattlinnen i garderoben eftersom de annars åker i tvättmaskinen varje dag. Sören konstaterade efter några dagar av Mamis tvätträder att det hade räckt med två par kalsonger från Sverige.

Det är skönt med ett hem där det råder ordning med tanke på att mycket i övrigt är kaos. Åker man taxi kan man hamna på rätt gata men det garanterar inte att man hittar rätt ändå eftersom husnumrena inte nödvändigtvis kommer i ordning. Vår gata med nr 42 ligger t ex granne med nr 8. Att man har en karta behöver inte heller innebära någon hjälp eftersom vissa gator inte är ditritade och, tvärtom, vissa är ditritade men finns inte.

Trafiken i denna stad är som sagt också kaos. En stor del av vår tid tillbringar vi i bilkö i taxi. De enda som tar sig fram effektivt är mopeder och det gör de genom att köra på trottoarerna (de få ställen där trottoarer finns), så att promenera är inget alternativ till bilköerna. 

Som tur är ligger vårt lilla oas där vi bor väl skyddat från all trafik och allt buller. Men häromdagen kom ändå Svea rusande och skrek att det var en moped i trädgården (som för övrigt är 5 x 3 m och omgärdad av 1,80 m mur, så det krävs nog en rejäl ramp för den mopeden för att ta sig in). Sannerligen, det lät verkligen som en trimmad moped men gick inte att se något eftersom hela trädgården var rökfylld. Det visade sig vara trädgårdsmästaren med en automatvapenliknande maskin som sprutade vit rök som av lukten att döma var insektsgift. Röken trängde in i varenda springa och fyllde matsalen där vi satt och åt. "It's ok!" ropade han glatt och vinkade när han såg Ethels skräckslagna min. Så här efteråt kan man konstatera dels att det inte är värt mödan att skaffa ekologiska grönsaker till lunchen när man ändå blir besprutad i sitt eget hem, och dels att både mygg och människor faktsikt överlevde gasattacken.

Bilder

... medan Sören övar inomhus innan han vågar sig till poolen

Bilder

Svea hoppar i poolen...

Bilder

Bilder

Här är bor vi! :)

Första bilden med nya kameran

Nu äntligen har vi skaffat en ny kamera. Den gamla kameran ville inte fungera med nya datorn - så då var det bara att ge sig ut på jakt efter en ny. Ett bra ställe i Jakarta att handla elektronikprylar på är ITC/Kuningan. Fem vångingar fulla med butiker som säljer datorer, piratkopierade spel, filmer etc. och så kameror. Fast det var lättare sagt än gjort att köpa en ny - då de flesta affärsinnehavarna inte ville öppna förpacknignarna utan ville att man skulle köpa kameran direkt. Men efter en stunds letande hittade vi en bra butik som lät oss pröva oss fram till rätt kamera. Så det blev en Olympus FE-330 http://www.testfreaks.se/digitalkameror/olympus-fe-330/

Nu väntar bad i poolen eftersom shopping i Jakarta tar på krafterna :-)

Hemstudier?

Tack till er som reaggerat på förskoleavgiften och föreslagit hemstudier under ledning av barnens mor. Det hade slutat med "Fatta någon gång att det inte finns flugor som suger blod!!! Tyyyyst! Mamma ska surfa på nätet!". Barnen har för tillfället fått för sig att det finns flugor som suger blod och tyvärr är det nog deras mor som i ett okoncentrerat ögonblick svarat jakande på det i somras när vi pratade om att vampyrfjärilen kommit till Finland. Väntar bara på den dag vi ska snorkla i havet och Karl Einar minns bilderna på djuphavsfiksar vi aningslöst tittade på förra månaden. Så nej, hemundervisning är inget alternativ.

Jayakarta Montessori School

Idag har Ethel och barnen besökt Jayakarta Montessori School http://www.jktmontessori.com/ , en trevlig internationell förskola i närheten med Montessoripedagogik. Vi tror att det blir den och de hade också som tur var plats för båda barnen. Som svensk är man bortskämd med gratis skolgång. Här kostar det 60 000 kr per läsår. Per barn. Bäst för dem att de får Nobelpris efter denna investering i förskolestudier...

Makan angin

Indonesier är väldigt vänliga och hjälpsamma. Även om vi inte pratar indonesiska och möter en indonesier som inte pratar mycket engelska går det mesta att lösa ändå med tecken eller mycket god vilja. Viktiga ord för oss snappar man snabbt upp som kiri, kanan och terus (vänster, höger respektive rakt fram) eftersom många taxichaufförer förväntar sig att vi ska visa vägen. 

Barnen verkar inte ha några problem med att göra sig förstådda. Men första gången vi skulle åka taxi var Svea oroad och på gråtgränsen. Det visade sig att Karl Einar hade lurat henne att man i Indonesien måste ta taxichauffören i hand och sedan krama honom. Anledningen till detta var säkert för att han själv tyckte att han misslyckats tidigare under dagen genom att han inte vågade ta hemhjälpen i hand, något som Svea klarade.

Ungefär som vi pratar väder i Sverige småpratar man i Indonesien om var man är ska. Ett smidigt svar på detta är Makan angin vilket ungefär betyder "ut på vift" eller "dra en repa på stan" som moster Eva skulle sagt :). Ordagrant betyder det "eating the breeze" och det är precis det vi försöker göra så mycket som möjligt i detta spännande och fantastiska land (speciellt Karl Einar som här om dagen ville åka på stan för "det luktar så gott där. Jag gillar avgaser!").

Djur i vårt hus

Första rundvandringen i huset bekantade vi oss med myror (som har en myrstig genom köket), en stor kackerlacka som låg och sprattlade på köksgolvet (inga kompisar till den har sedan dess synts till men Ethel vet att de finns där och plastar in all mat och lägger den helst i frysen dessutom) och en gekkoödla i föräldrasovrummet. Karl Einar var lite oroad över dessa djur första kvällen. Men nästa morgon hoppade han glatt upp och sa: "Mamma, igår var det jobbigt men idag är det lugnt". Och lugnt har det varit ända sedan dess.

Andra dagen hittade vi en gekko på baksidan av köksdörren. Den satt så snällt stilla att vi tog oss tid att noga studera den och barnen började tycka den var söt och ville döpa den. Efter ett tag såg Svea att svansen inte satt fast i kroppen och vi förklarade pedagogiskt att den kan tappa svansen om den har fastnat och att det kanske växer ut en ny. Och det var just vad som hade hänt. Ödlan hade fastnat i målarfärgen på den nymålade dörren, slitit av svansen och var nu stendöd.

Efter några dagar kom Joni, vaktmästaren, och presenterade sig och berättade att huset var fint nymålat. Apropå det bad Ethel honom att ta bort ödlan och pekade på dörren. Joni stirrade på den, ryggade tillbaka och skrek: "What is it?!!!!". (Så Karl Einars reaktion tidigare var kanske inte så udda?) Efter en stunds dividerande med Mami kom de ihop fram till att bända loss den med kniv. Det gjorde de också, inklusive en stor bit av färgen på den fint nymålade dörren.

Vårt hus

Hur bor ni, undrar många. Vi bor stort. Allt är stort här. Det första vi fick göra var att skaffa pallar till barnen om de överhuvudtaget ska ha en chans att nå upp till lyseknappar och kranar vid handfat. Kylskåpet är en koloss modell mindre släpvagn. Hur hemhjälpen Mami överhuvudtaget når upp till hyllorna ovanför arbetsbänken är ett mysterium, men en dag var alla husgeråd flyttade till de undre skåpen, vilket vi alla uppskattar. 

Huset är ett rosa tvåvåningshus, ca 200 kvm, 6 rum och kök exklusive Mamis krypin i tvättstugan, tre badrum exklusive Mamis ståtoalett, liten trädgård och utanför trädgården en stor gemensam pool och gym. Allt är inhängnat och vaktas av vakter (eller snarare två gubbar som sitter i sin kur och ser såpoperor när de inte reser sig upp för att öppna grinden för en taxi). 

Ett av rummen har vi bara stängt igen eftersom vi inte har någon användning för det. Sören hade lovat barnen innan vi kom hit att de skulle få ett helt rum att bara köra radiostyrda bilar i. De har nu börjat undra var de utlovade bilarna är och lovat att ha säkerhetsbälte och bara krocka försiktigt. Att barnen inte visste skillnaden på radiostyrda bilar och radiobilar à la Liseberg tänkte inte Sören på och det ska nu bli intressant hur han löser detta... 

En vecka i nya landet

En vecka har gått och alla har överlevt. På en vecka har vi lyckats fixa mobiler, internet, TV och förskola. Barnen är just nu ute och sjunger andliga sånger, kanske för att vi förklarat för dem vad böneutroparen i moskén gör. För tillfället ekar "Måne och sol" men den riktigt sakrala känslan infinner sig inte för det hörs att de samtidigt fäktar med sina ballongsvärd från Pizza Hut (nej, de har inte sett filmen Arn).

Sören har snart klarat av en vecka på nya jobbet. Han sa själv hoppfullt att hans andra jobbkarriär i Asien verkar kunna bli längre än den första. Sören sålde oljemålningar i Australien 1991. En dag.

Ethel har klarat av att hålla barnen vid liv, trots hot från Denguefebermyggor, trots att vi åker bil utan säkerhetsbälten och trots risken att gå vilse i denna enorma stad. Det sistnämnda, hur stort Jakarta är, kan illusteras av att väderprognosen i tidningen The Jakarta Post delas upp i fem (!) olika prognoser för att täcka hela stadens yta!

Regn och kabeltv

Innan vi kom till Jakarta hörde vi mycket om regn och översvämmningar. Men vi har nästan inte kännt en droppe regn på en hel vecka - förrän idag. Nu står himlens postar öppna och det åskar rejält. Fast det hindrade inte kabeltvinstallatörerna från att komma hem till oss koppla in kabeltv. Nu ligger Karl Einar och Svea i soffan limmade framför tvn - adjöss med alla kreativa lekar - fast det kompenseras väl av att Karl Einar har läst sig att simma idag. Men bara med cyklop och snorkel, fast den vanliga simstilen kommer väl den också snart.

First impressions last?

Första intrycket vid inflygningen över Jakartas hamn var en brinnande färja. Strax därpå en till. Följt av ännu en. När Ethel hade sett den tredje brinnande färjan insåg hon att detta troligen var hennes egna fördomar som tog form och att detta antagligen var oljeriggar.

Några minuter senare kom det andra intrycket. En hund satt på en fem meters grässträng mellan landningsbanorna, uppenbarligen helt döv eftersom den inte reagerade på jetmotorerna. De sitter alltså redan och väntar på mig, tänkte Ethel som innan avresan fått goda råd av vännen Susanneo m hur man ska försvara sig mot hundgäng.

Men nu, fem dagar senare, är det faktiskt den enda hund vi har sett. Dessutom har vi fått reda på att hundar enligt islam anses orena och följaktligen finns det inte så många. Vem vet, den kanske försökte fly landet?