måndag 22 februari 2010

Prambanan


Prambanan, det hinduistiska templet samtida med Borobudur, förstördes delvis i en jordbävning 2006 men är under restaurering.


Posted by Picasa Plötsligt uppenbarade sig barnvålnaden igen...

Borobudur

Bororbudur, det buddhistiska templet från 800-talet med dryga tusen stupor, begravdes kort efter färdigställandet av vulkanen Merapis utbrott. Templet täcktes med djungel, föll i glömska och återupptäcktes först vid mitten av 1800-talet av en man som hackade lavasten. Man behöver inte ha hemliga Indiana Jonesdrömmar för att ana adrenalinrushen det bör ha gett att hacka fram en buddhaskalle som dessutom bara var en av ytterligare 439 st buddhastatyer samt 2672 sagoberättande reliefer begravda under aska och djungel.

Tyvärr har många av buddhorna blivit halshuggna av skattletare. Fruktansvärt, tycker man, för att inte tala om det man läst tidigare om Borobudurs nutida förfall där människor klättrar på stuporna helt respektlöst. Något jag som bildad människa aldrig skulle få för mig att göra. Trodde jag. Tills jag hörde mig själv instruera Sören om hur han skulle fånga bästa posen på mig uppflugen på en av stuporna.

Några av stuporna har en buddhastaty inuti och vid en av dessa sägs det att man ska önska något och sedan röra vid buddhas pekfinger för att det ska slå in. Se bilden på Sören som prövar lyckan och även sista bilden i collaget på den magiska buddhan (notera även barnvålnaden som uppenbarar sig på samma bild i en av gluggarna).

Alla var nöjda med besöket men höjdpunkten för barnen var att jaga trollsländor med paraply, och hänga i luftrötterna till det heliga bodhiträdet (det sistnämnda är för övrigt ännu en hädande handling jag tidigare inte trodde jag skulle ägna mig åt).

Posted by Picasa

Yogyakarta

När vi flyttade till Indonesien tyckte vi att ett år är en lång tid. Det är det inte vet vi nu. Ett år är ingenting.

Ett resmål i Indonesien som vi hela tiden skjutit på framtiden eftersom vi hade så otroligt mycket tid på oss är Yogyakarta. En vecka innan det är dags att flytta tillbaka till Sverige igen kom vi äntligen iväg på den 50 min korta flygresan till Yogya med sina två världsarvslistade tempel Borobudur och Prambanan.

Med sina tre miljoner invånare är Yogya en småstad i jämförelse med Jakarta. Yogya är centrum för hantverk och det är hit alla turister åker, både vi buleh (utlänningar) och inhemska turister. Som alla andra som rest med barn i Asien upplevt, har många asiater en förkärlek för att ta kort på sig själv med bulehbarn, och i och med att alla nu för tiden har kameramobiler blev pådraget aningen jobbigt efter ett tag. Svea väljer dock att tolka det som att alla vill fota henne för att hon är så bedårande vacker (vilket hon förstås är) och att alla blev djupt förälskade i henne. Som tur är slipper vi i stort sett dessa paparazzo i Jakarta.

Behållningen av resan var templen och dem kan ni läsa om i nästa inlägg.
Posted by Picasa

tisdag 16 februari 2010

China Town

I samband med nyåret åkte jag med på en guidad tur till Jakartas China Town - världen största China Town. Var tionde invånare i Jakarta är av kinesiskt ursprung men eftersom kineserna varken tilläts praktisera sina religioner, traditioner, språk eller ens använda sina kinesiska namn mellan 1965 och 1998 har en del av den kinesiska kulturen gått förlorad.

Utflykten var mycket intressant och den som är smygsinofil som jag kan kan gotta sig i följande faktaspäckade inlägg.

Utflykten startade vid The Gold Goodness-templet byggt år 1650. Templet förstördes i samband med masslakten av 10 000 kineser av holländarna 1740 men byggdes upp igen. Under vårt besök var det en febril aktivitet i templet, dels av bedjande, dela av män som släpade på de enorma stearinljusen (se jämförselsen med en 168 cm lång Ethel) och dels av målare. Templet målas om varje år - rött förstås - eftersom all rökelse färgar det grått och eftersom enligt nyårstraditionen alla byggnader ska städas grundligt innan nyåret. Själva städandet för rättrogna verkar var en hel vetenskap i sig. Man sopar före nyårsafton för att få ut onda andar som kan gömma sig i någon undanskymd vrå. På själva nyårsafton måste sopkvastarna ställas undan så man inte råkar sopa undan kommande års rikedom. På andra dagen efter nyår får man sopa förutsatt att man sopar in mot mitten av rummet och att skräphögen läggs tillbaka i hörnen där det får ligga fram till femte dagen efter nyår då man får slänga ut den, men bara genom en bakdörr. Nu när jag skriver detta inser jag att jag som singel innan jag träffade Sören hade liknande städritual vad gäller vilken ordning man fick våttorka öppna ytor typ nattduksbord, skrivbord, bokhyllsplan (i den ordningen) och köksbord och toalettskåp hade varsin separat trasa. Eftersom jag knappast kunde förvänta mig att någon annan skulle följa detta strikta schema löste jag det helt enkelt genom att sluta damtorka överhuvudtaget i och med Sörens uppdykande. Och det var nog klokt för när barnen kom hade jag annars fått en psykos av att se en 1½-åring gå och dra en smörstekt fiskpinne längs väggen.

Enligt traditionen är det viktigt att ta hand om sina avlidna släktingar. I collage två ser ni presentaskar med noga anpassat innehåll efter vad personen kan tänkas behöva i nästa liv, allt från flaskor, kläder, skor, mobiltelefon, bil, AC (kan det vara ett hett ställe måntro?). Och förstås pengar, se männen som stolt visar upp en biljonrupiahsedel. Allt är förstås gjort av papper och bränns sedan. Runt templet fanns små butiker specialiserade på pappersprodukter. I skostället fanns både Gucci- och Armanipappersskor. För att paketet ska hamna rätt förses det också med adresslapp.

Det mest bisarra stoppet på utflykten var en husgerådsaffär med importerade varor. Eftersom det bara var kvinnliga deltagare med ansåg tydligen guiden att det var värt att stanna och alla rusade in med fransyskorna i täten och handlade gratängformar, serviser, riskokare, ångkokare och tillbehör jag inte visste vad de var men som jag hörde någon tidigare hade fått åka till Singapore för att skaffa. Jag insåg att det enda jag fått specialimportera i köksväg är påsklämmor och en osthyvel. Jag kanske får gå en fransk matlagningskurs för det verkar var ett mysterium hur denna butik kunde vara dagens behållning. Å andra sidan hade jag kanske också gått lös om jag inte haft vetskapen om att jag mest troligt inom några veckor står i stugan och vevar min egen pastakvarn till kvällens hemlagade pasta.

För mig var istället sista stoppet det bästa, nämligen den traditionella marknaden. Produkterna var desamma som i alla jordens China Towns, men denna gång hade jag via guiden möjligheten att få reda på vad allt var. Svalbon, hajfena, sjögurka, abalonger och när jag kom till något slags torkat tarmpaket av oidentifierad havsvarelse och spiggliknande grejer med ögon som stirrade blev jag så äcklad att jag fick rusa ut. De sistnämnd dök upp som förrätt på lunchrestaurangen strax efter och fransyskorna åt dem och smackade gillande med munnarna. Påminn mig att jag inte ska gå den där kursen i fransk matlagning vid närmare eftertanke.

Under dagen fick jag uppleva att Jakarta är en tätbefolkad stad, se bilden från marknaden. När jag kom hem till vår lugna tysta oas Bellevue Court räknade jag ut att jag suttit i bilen i sammanlagt fem timmar, mestadels helt stillastående i kö. Men det var det värt.

Posted by Picasa

söndag 7 februari 2010

Gong Xi Fa Cai!

Gong Xi Fa Cai eller gott nytt år! Ingen har väl undgått att det nya kinesiska året är tigerns år. Kinesiska nyåret blev tillåtet att firas i Indonesien först år 2002, men under de senaste åtta åren har firandet växt lavinartat. Alla shopping malls är "pimpade" till max. Att nyåret i år dessutom sammanfaller med Alla Hjärtans Dag har förvandlat hela Jakarta till en röd blobb.

Bilderna i första collaget är från Pondok Indah Mall där en 30 m lång drake med blinkande lampor hängde mellan våning tre och bottenvåningen. Barnen på bilden med pagoden står och (förhoppningsvis enbart)* tittar på några paralyserade gäss som var specialinstallerade i en plaskdamm runt pagoden.


Symboler i samband med nyåret är färgen rött (=skrämmer bort det onda men symboliserar också glädje, och uttalet av "röd" låter likadant som "rikedom" på mandarin), persikoblom (=våren, men också rik skörd eftersom blomman ger frukt), apelsiner (=lycka, och uttalet på kinesisk teochewdialekt låter likadant som - icke förvånande - "rikedom"). På nyår ger man också ang pao, dvs små röda pengakuvert till barnen och ett sådant ser ni på första bilden i collaget. Man drar i stjärten på helikopten och så hoppar Hello Kitty fram med ett dolt kuvert. Under Barongsai, lejondans, sticker man pengakuvert i munnen på låtsaslejonet.


Barnen har detaljerat berättat allt om firandet som de lärt sig på skolan så vi såg till att befinna oss på ett ställe för att kunna se lejondansen under söndagen. Detta blev nu ett lysande exempel på att faktakunskaper inte nödvändigtvis behöver betyda förtrogenhet, begrepp som vi lärare sysslar med på varje studiedag, i alla fall inte om man är fem år. För trots att Svea visste att barongsaien var en maskeraddräkt med pappershuvud och glödlampor till ögon gav hon upp ett vrål av ren skräck när trummorna drog igång och ett lurvigt vilddjur kom hoppande och med munnen gapande efter pengakuvert.

*) Runt Nationalmonumentet i Jakarta finns en inhägnad park där man tidigare hade kängurur, men de blev inte långlivade eftersom folk försökte kasta prick på dem med stenar. Men kanske går gässen på Pondok Indah Mall går ett bättre öde till mötes. Pekinganka ingår i alla fall inte i nyåresmenyn. Då äter man istället nudlar, långa nudlar för ett långt liv.
Posted by Picasa

torsdag 4 februari 2010

Spöken

Indonesiens motto är Bhinneka Tunggal Ika, ungefär "Enighet i mångfald". Indonesien är sannerligen ett mångfaldens land. Trots att islam har dominerat Java sedan 1400-talet verkar islam samexistera med animistiska tankar. Tron på spöken är högst levande. En väninna berättade att hennes hemhjälp var rädd för att gå in i ett av rummen som ligger längst bort i huset eftersom det spökar där. Inte heller portvakten vågade sova i det rum de har inrett åt honom eftersom det låg längst bort i andra änden av huset. Istället sover han på sin lilla bänk i garaget med TV:n på. Inget av tjänstefolket kan man heller få upp på vinden för att täppa till hålen som släpper in regn.

Jag fnissade lite åt vidskepelsen och frågade hur spökena de sett ser ut. -Små människor, fick jag till svar. Genast fastnade skrattet i halsen. Ända sedan svt:s Vetenskapens Värld sände sin special om Homo Florensiensis 2004 har jag haft en omotiverad skräck för dessa enmeters människor på ön Flores i Indonesien, eller Ebu Gogo (=farmor allätare) som den kallas lokalt och som enligt muntlig tradition bodde i en grotta på ön ända in på 1800-talet och åt ALLT, och allt åt den rått. Sören var dessutom okänslig nog att skämta med mig att han hade en florensis-migrantarbetare hemma under diskbänken i Göteborg när han ibland mirakulöst snabbt röjde i köket, vilket ytterligare spädde på min skräck, och inte direkt fick mig att utföra fler hushållssysslor uppe i köket när jag var ensam hemma av rädsla för att det oförklarligt skulle prassla till i komposten. Florensis var också en av få betänkligheter jag hade innan vi beslöt att flytta hit. Ett högst levande spöke med andra ord.

Jag tycker ändå att Ebu Gogo har helt klart fler belägg än det spöke som moster Eva tror sig hört komma flåsande efter henne på hovliknande fötter bakom granhäcken i mörkret en höstkväll när hon hälsande på vår stuga.

Alla bär vi på våra spöken, vare sig de heter Ebu Gogo eller hästmannen eller något annat.

Return of the Tai Chi Kid

I år har jag återupptagit tai chi för tredje gången. Mycket vatten har flutit under bron sedan tai chi Grand Master Pu introducerade mig till tai chins fantastiska värld i en sunkig källarlokal i Umeå 1995. Eller under de år i Göteborg där instruktör Johnny fick mig att prick klockan 17 varje onsdag störta ut från jobbet, kasta i mig medhavd middag på spårvagnen två hållplatser upp till Redbergsplatsen, kuta upp tre trappor till lokalen där jag skummande försökte ansluta till övriga kursdeltagares djupandning. Även om jag inte blev Grand Master blev jag mästare på att stressa för att hinna till kursen i att stressa av. Med min mångåriga erfarenhet av tai chi trodde jag nu att det skulle vara piece of cake att köra en nybörjarkurs.

Kursen började bra med fem minuters kinesisk stående meditation - zhan zhuang - typ zombieställning med armarna utsträckta rakt framåt och lätt böjda knän. Det gick bra. Men när instruktören Arie drog igång de första rörelserna erfor min kropp och hjärna en känsla av lätt tröghet. Rörelserna var obegripliga och med min sedan tidigare höger/vänster-dyslexi övergick trögheten i härdad cement. Plötsligt var jag den där medelålders damen som alltid dyker upp på kvällskurser och som ser till att inlärningstempot går på lågvarv. Halvvägs in i passet upplevde jag dessutom något som snabbt tog sig ner längs ryggen innanför kläderna. Fick hejda impulsen att rassla av mig eventuell kackerlacka när jag insåg att det var en rännil av svett. 45 min senare var jag helt utpumpad.

Nu efter att ha kämpat mig genom tredje passet börjar de första av rörelserna sitta i muskelminnet. Barnen vill att jag ska ha uppvisning men jag vet bättre än att döda deras förväntningar genom att röra mig som en sengångare de 35 sek mitt program hittills sträcker sig. Med tanke på det flimrande tempo de är vana vid från dagens TV-program skulle de rent av kunna uppleva det som obehagligt. Däremot kanske jag kör mina fem minuters zhan zhuang vid läggdags av barnen någon kväll.

Idag, dagen efter tredje passet vaknade jag med träningsvärk så jag måste ha tai chiat extremt hårt och bra. Kanske är det dags att få tai chi uppgraderad som extremsport?