tisdag 30 mars 2010

söndag 28 mars 2010

Slutbloggat

Det som för drygt ett år sedan verkade väldigt främmande och lite skrämmande - Jakarta - visade sig snabbare än vi anat bli vårt hem. Nu när vi kom tillbaka till det som varit bekant - Göteborg - upplevde vi det tvärtom som konstigt och obekant. Gatorna var öde, och på de gator där det fanns människor gick alla klädda i svart och grått. Jag förstod med ens hur den bekantas bekantas filippinska flickvän känt när hon kom till Sverige för första gången en januari och förvånat frågade: "Why are all the trees dead?" (flickvännen åkte för övrigt tillbaka till Filippinerna redan efter två veckor istället för planerade två månader).

Men andra dagen efter vår omtumlande ankomst åkte vi ut till stugan. Vi möttes av vit snö, i och för sig en krashad carport under den, kunde ta promenader i naturen och höra koltrasten in real life istället för som min ringsignal på mobilen. Vi åkte och fyllde de där matkassarna på Ica som jag och min Jakartavän Lisbeth fantiserat om, och det var lika fantastiskt som jag föreställt mig även om tre kassar tyvärr gick på 1200 spänn. Det började sakta men säkert kännas som hemma igen.

Detta 261:a inlägg blir det sista på vår Indonesienblogg. Det är sannolikt att bloggen återuppstår i framtiden om vi makan angin, smakar på vinden, igen någon annanstans på planeten. Människan är anpassningsbar och vi har insett att det spelar mindre roll var vi är, bara vi får uppleva det tillsammans.

Sampai jumpa/hasta la vista/näkemiin/再見...

söndag 14 mars 2010

söndag 7 mars 2010

Ankomst Thailand


Vad vi inte kunde förstå när vi ankom till Thailand:
- att vi skulle jämföra allt i Thailand med Indonesien och självklart konstatera att ALLT i Indonesien är bättre
- att Sören, precis efter att vi checlat in på Marriott Vacation Club Mai Kao, skulle bli akut allergisk mot Marriottkonceptet. Medan jag lätt kunde vänja mig vid tre platt-TV:n på rummet och åka elbuggy mellan pool och beach, var Sören tvungen att åka leksaksbilen med ett ironiskt ansiktsuttryck för att straffa Marriott där han själv checkat in utan pistolhot. Hans protest slog säkert rätt och poolkillen, städerskan, elbilföraren gick nog hem och funderade på om Marriott var rätt arbetsplats för dem.
- att Sören, när vi tre dagar senare när vi checkade in i primitiv bungalow på Ko Lanta, blev arg på bungalowen och längtade tillbaka till Marriott
- att det var separationsångesten från Indonesien som fick oss att agera så här
- vad som kommer att vänta oss när vi kommer tillbaka till minusgrader och snålblåst och tvingas manövrera hushållsmaskinparken själva. Ethel drömde senast i natt att tvättmaskinen började vandra under centrifugering och slog sönder inredningen. Man behöver inte vara bekant med Freud för att fatta att detta var en jäkligt otäck dröm.

Men pandan var till synes skön att packa upp för Karl Einar.
Posted by Picasa

Avfärd Jakarta

Vad vi inte kunde förstå när vi lämnade Jakarta:
- att vår packning skulle uppgå till nästan 500 kg, och mer om inte flyttkartongerna tagit slut
- att vi anlände till Jakarta med bara knappt 60 kg (varav 30 kg necessär med nödmediciner vars emballage inte ens brutits)(detta bagage bidrog också till att Apotekets lager av Alcogel 45 tog slut i samband med svininfluensan)
- att vi skulle ha köpt så mycket på Mall Ambassadors outlet att det fyller upp återstående 440 kg
- att vi efter tio inplastade flyttkartonger fick börja packa upp och lägga fler saker i ”till-hemhjälpen”-högen
- att Karl Einar jättepandagosedjur inte skulle få plats (åtgärdades i smyg av mig genom att komprimera den i Karl Einars ryggsäck på bekostnad av hans läxböcker)(och jag kallar mig lärare!)
Posted by Picasa

måndag 22 februari 2010

Prambanan


Prambanan, det hinduistiska templet samtida med Borobudur, förstördes delvis i en jordbävning 2006 men är under restaurering.


Posted by Picasa Plötsligt uppenbarade sig barnvålnaden igen...