Slutbloggat

Det som för drygt ett år sedan verkade väldigt främmande och lite skrämmande - Jakarta - visade sig snabbare än vi anat bli vårt hem. Nu när vi kom tillbaka till det som varit bekant - Göteborg - upplevde vi det tvärtom som konstigt och obekant. Gatorna var öde, och på de gator där det fanns människor gick alla klädda i svart och grått. Jag förstod med ens hur den bekantas bekantas filippinska flickvän känt när hon kom till Sverige för första gången en januari och förvånat frågade: "Why are all the trees dead?" (flickvännen åkte för övrigt tillbaka till Filippinerna redan efter två veckor istället för planerade två månader).

Men andra dagen efter vår omtumlande ankomst åkte vi ut till stugan. Vi möttes av vit snö, i och för sig en krashad carport under den, kunde ta promenader i naturen och höra koltrasten in real life istället för som min ringsignal på mobilen. Vi åkte och fyllde de där matkassarna på Ica som jag och min Jakartavän Lisbeth fantiserat om, och det var lika fantastiskt som jag föreställt mig även om tre kassar tyvärr gick på 1200 spänn. Det började sakta men säkert kännas som hemma igen.

Detta 261:a inlägg blir det sista på vår Indonesienblogg. Det är sannolikt att bloggen återuppstår i framtiden om vi makan angin, smakar på vinden, igen någon annanstans på planeten. Människan är anpassningsbar och vi har insett att det spelar mindre roll var vi är, bara vi får uppleva det tillsammans.

Sampai jumpa/hasta la vista/näkemiin/再見...

Snorkling

Ko Lanta och Nai Yang, Phuket

Ankomst Thailand

Vad vi inte kunde förstå när vi ankom till Thailand:
- att vi skulle jämföra allt i Thailand med Indonesien och självklart konstatera att ALLT i Indonesien är bättre
- att Sören, precis efter att vi checlat in på Marriott Vacation Club Mai Kao, skulle bli akut allergisk mot Marriottkonceptet. Medan jag lätt kunde vänja mig vid tre platt-TV:n på rummet och åka elbuggy mellan pool och beach, var Sören tvungen att åka leksaksbilen med ett ironiskt ansiktsuttryck för att straffa Marriott där han själv checkat in utan pistolhot. Hans protest slog säkert rätt och poolkillen, städerskan, elbilföraren gick nog hem och funderade på om Marriott var rätt arbetsplats för dem.
- att Sören, när vi tre dagar senare när vi checkade in i primitiv bungalow på Ko Lanta, blev arg på bungalowen och längtade tillbaka till Marriott
- att det var separationsångesten från Indonesien som fick oss att agera så här
- vad som kommer att vänta oss när vi kommer tillbaka till minusgrader och snålblåst och tvingas manövrera hushållsmaskinparken själva. Ethel drömde senast i natt att tvättmaskinen började vandra under centrifugering och slog sönder inredningen. Man behöver inte vara bekant med Freud för att fatta att detta var en jäkligt otäck dröm.

Men pandan var till synes skön att packa upp för Karl Einar.

Avfärd Jakarta

Vad vi inte kunde förstå när vi lämnade Jakarta:
- att vår packning skulle uppgå till nästan 500 kg, och mer om inte flyttkartongerna tagit slut
- att vi anlände till Jakarta med bara knappt 60 kg (varav 30 kg necessär med nödmediciner vars emballage inte ens brutits)(detta bagage bidrog också till att Apotekets lager av Alcogel 45 tog slut i samband med svininfluensan)
- att vi skulle ha köpt så mycket på Mall Ambassadors outlet att det fyller upp återstående 440 kg
- att vi efter tio inplastade flyttkartonger fick börja packa upp och lägga fler saker i ”till-hemhjälpen”-högen
- att Karl Einar jättepandagosedjur inte skulle få plats (åtgärdades i smyg av mig genom att komprimera den i Karl Einars ryggsäck på bekostnad av hans läxböcker)(och jag kallar mig lärare!)

Prambanan

Prambanan, det hinduistiska templet samtida med Borobudur, förstördes delvis i en jordbävning 2006 men är under restaurering.

Plötsligt uppenbarade sig barnvålnaden igen...

Borobudur

Bororbudur, det buddhistiska templet från 800-talet med dryga tusen stupor, begravdes kort efter färdigställandet av vulkanen Merapis utbrott. Templet täcktes med djungel, föll i glömska och återupptäcktes först vid mitten av 1800-talet av en man som hackade lavasten. Man behöver inte ha hemliga Indiana Jonesdrömmar för att ana adrenalinrushen det bör ha gett att hacka fram en buddhaskalle som dessutom bara var en av ytterligare 439 st buddhastatyer samt 2672 sagoberättande reliefer begravda under aska och djungel.

Tyvärr har många av buddhorna blivit halshuggna av skattletare. Fruktansvärt, tycker man, för att inte tala om det man läst tidigare om Borobudurs nutida förfall där människor klättrar på stuporna helt respektlöst. Något jag som bildad människa aldrig skulle få för mig att göra. Trodde jag. Tills jag hörde mig själv instruera Sören om hur han skulle fånga bästa posen på mig uppflugen på en av stuporna.

Några av stuporna har en buddhastaty inuti och vid en av dessa sägs det att man ska önska något och sedan röra vid buddhas pekfinger för att det ska slå in. Se bilden på Sören som prövar lyckan och även sista bilden i collaget på den magiska buddhan (notera även barnvålnaden som uppenbarar sig på samma bild i en av gluggarna).

Alla var nöjda med besöket men höjdpunkten för barnen var att jaga trollsländor med paraply, och hänga i luftrötterna till det heliga bodhiträdet (det sistnämnda är för övrigt ännu en hädande handling jag tidigare inte trodde jag skulle ägna mig åt).

Yogyakarta

När vi flyttade till Indonesien tyckte vi att ett år är en lång tid. Det är det inte vet vi nu. Ett år är ingenting.

Ett resmål i Indonesien som vi hela tiden skjutit på framtiden eftersom vi hade så otroligt mycket tid på oss är Yogyakarta. En vecka innan det är dags att flytta tillbaka till Sverige igen kom vi äntligen iväg på den 50 min korta flygresan till Yogya med sina två världsarvslistade tempel Borobudur och Prambanan.

Med sina tre miljoner invånare är Yogya en småstad i jämförelse med Jakarta. Yogya är centrum för hantverk och det är hit alla turister åker, både vi buleh (utlänningar) och inhemska turister. Som alla andra som rest med barn i Asien upplevt, har många asiater en förkärlek för att ta kort på sig själv med bulehbarn, och i och med att alla nu för tiden har kameramobiler blev pådraget aningen jobbigt efter ett tag. Svea väljer dock att tolka det som att alla vill fota henne för att hon är så bedårande vacker (vilket hon förstås är) och att alla blev djupt förälskade i henne. Som tur är slipper vi i stort sett dessa paparazzo i Jakarta.

Behållningen av resan var templen och dem kan ni läsa om i nästa inlägg.

China Town

I samband med nyåret åkte jag med på en guidad tur till Jakartas China Town - världen största China Town. Var tionde invånare i Jakarta är av kinesiskt ursprung men eftersom kineserna varken tilläts praktisera sina religioner, traditioner, språk eller ens använda sina kinesiska namn mellan 1965 och 1998 har en del av den kinesiska kulturen gått förlorad.

Utflykten var mycket intressant och den som är smygsinofil som jag kan kan gotta sig i följande faktaspäckade inlägg.

Utflykten startade vid The Gold Goodness-templet byggt år 1650. Templet förstördes i samband med masslakten av 10 000 kineser av holländarna 1740 men byggdes upp igen. Under vårt besök var det en febril aktivitet i templet, dels av bedjande, dela av män som släpade på de enorma stearinljusen (se jämförselsen med en 168 cm lång Ethel) och dels av målare. Templet målas om varje år - rött förstås - eftersom all rökelse färgar det grått och eftersom enligt nyårstraditionen alla byggnader ska städas grundligt innan nyåret. Själva städandet för rättrogna verkar var en hel vetenskap i sig. Man sopar före nyårsafton för att få ut onda andar som kan gömma sig i någon undanskymd vrå. På själva nyårsafton måste sopkvastarna ställas undan så man inte råkar sopa undan kommande års rikedom. På andra dagen efter nyår får man sopa förutsatt att man sopar in mot mitten av rummet och att skräphögen läggs tillbaka i hörnen där det får ligga fram till femte dagen efter nyår då man får slänga ut den, men bara genom en bakdörr. Nu när jag skriver detta inser jag att jag som singel innan jag träffade Sören hade liknande städritual vad gäller vilken ordning man fick våttorka öppna ytor typ nattduksbord, skrivbord, bokhyllsplan (i den ordningen) och köksbord och toalettskåp hade varsin separat trasa. Eftersom jag knappast kunde förvänta mig att någon annan skulle följa detta strikta schema löste jag det helt enkelt genom att sluta damtorka överhuvudtaget i och med Sörens uppdykande. Och det var nog klokt för när barnen kom hade jag annars fått en psykos av att se en 1½-åring gå och dra en smörstekt fiskpinne längs väggen.

Enligt traditionen är det viktigt att ta hand om sina avlidna släktingar. I collage två ser ni presentaskar med noga anpassat innehåll efter vad personen kan tänkas behöva i nästa liv, allt från flaskor, kläder, skor, mobiltelefon, bil, AC (kan det vara ett hett ställe måntro?). Och förstås pengar, se männen som stolt visar upp en biljonrupiahsedel. Allt är förstås gjort av papper och bränns sedan. Runt templet fanns små butiker specialiserade på pappersprodukter. I skostället fanns både Gucci- och Armanipappersskor. För att paketet ska hamna rätt förses det också med adresslapp.

Det mest bisarra stoppet på utflykten var en husgerådsaffär med importerade varor. Eftersom det bara var kvinnliga deltagare med ansåg tydligen guiden att det var värt att stanna och alla rusade in med fransyskorna i täten och handlade gratängformar, serviser, riskokare, ångkokare och tillbehör jag inte visste vad de var men som jag hörde någon tidigare hade fått åka till Singapore för att skaffa. Jag insåg att det enda jag fått specialimportera i köksväg är påsklämmor och en osthyvel. Jag kanske får gå en fransk matlagningskurs för det verkar var ett mysterium hur denna butik kunde vara dagens behållning. Å andra sidan hade jag kanske också gått lös om jag inte haft vetskapen om att jag mest troligt inom några veckor står i stugan och vevar min egen pastakvarn till kvällens hemlagade pasta.

För mig var istället sista stoppet det bästa, nämligen den traditionella marknaden. Produkterna var desamma som i alla jordens China Towns, men denna gång hade jag via guiden möjligheten att få reda på vad allt var. Svalbon, hajfena, sjögurka, abalonger och när jag kom till något slags torkat tarmpaket av oidentifierad havsvarelse och spiggliknande grejer med ögon som stirrade blev jag så äcklad att jag fick rusa ut. De sistnämnd dök upp som förrätt på lunchrestaurangen strax efter och fransyskorna åt dem och smackade gillande med munnarna. Påminn mig att jag inte ska gå den där kursen i fransk matlagning vid närmare eftertanke.

Under dagen fick jag uppleva att Jakarta är en tätbefolkad stad, se bilden från marknaden. När jag kom hem till vår lugna tysta oas Bellevue Court räknade jag ut att jag suttit i bilen i sammanlagt fem timmar, mestadels helt stillastående i kö. Men det var det värt.

Gong Xi Fa Cai!

Gong Xi Fa Cai eller gott nytt år! Ingen har väl undgått att det nya kinesiska året är tigerns år. Kinesiska nyåret blev tillåtet att firas i Indonesien först år 2002, men under de senaste åtta åren har firandet växt lavinartat. Alla shopping malls är "pimpade" till max. Att nyåret i år dessutom sammanfaller med Alla Hjärtans Dag har förvandlat hela Jakarta till en röd blobb.

Bilderna i första collaget är från Pondok Indah Mall där en 30 m lång drake med blinkande lampor hängde mellan våning tre och bottenvåningen. Barnen på bilden med pagoden står och (förhoppningsvis enbart)* tittar på några paralyserade gäss som var specialinstallerade i en plaskdamm runt pagoden.

Symboler i samband med nyåret är färgen rött (=skrämmer bort det onda men symboliserar också glädje, och uttalet av "röd" låter likadant som "rikedom" på mandarin), persikoblom (=våren, men också rik skörd eftersom blomman ger frukt), apelsiner (=lycka, och uttalet på kinesisk teochewdialekt låter likadant som - icke förvånande - "rikedom"). På nyår ger man också ang pao, dvs små röda pengakuvert till barnen och ett sådant ser ni på första bilden i collaget. Man drar i stjärten på helikopten och så hoppar Hello Kitty fram med ett dolt kuvert. Under Barongsai, lejondans, sticker man pengakuvert i munnen på låtsaslejonet.

Barnen har detaljerat berättat allt om firandet som de lärt sig på skolan så vi såg till att befinna oss på ett ställe för att kunna se lejondansen under söndagen. Detta blev nu ett lysande exempel på att faktakunskaper inte nödvändigtvis behöver betyda förtrogenhet, begrepp som vi lärare sysslar med på varje studiedag, i alla fall inte om man är fem år. För trots att Svea visste att barongsaien var en maskeraddräkt med pappershuvud och glödlampor till ögon gav hon upp ett vrål av ren skräck när trummorna drog igång och ett lurvigt vilddjur kom hoppande och med munnen gapande efter pengakuvert.

*) Runt Nationalmonumentet i Jakarta finns en inhägnad park där man tidigare hade kängurur, men de blev inte långlivade eftersom folk försökte kasta prick på dem med stenar. Men kanske går gässen på Pondok Indah Mall går ett bättre öde till mötes. Pekinganka ingår i alla fall inte i nyåresmenyn. Då äter man istället nudlar, långa nudlar för ett långt liv.

Spöken

Indonesiens motto är Bhinneka Tunggal Ika, ungefär "Enighet i mångfald". Indonesien är sannerligen ett mångfaldens land. Trots att islam har dominerat Java sedan 1400-talet verkar islam samexistera med animistiska tankar. Tron på spöken är högst levande. En väninna berättade att hennes hemhjälp var rädd för att gå in i ett av rummen som ligger längst bort i huset eftersom det spökar där. Inte heller portvakten vågade sova i det rum de har inrett åt honom eftersom det låg längst bort i andra änden av huset. Istället sover han på sin lilla bänk i garaget med TV:n på. Inget av tjänstefolket kan man heller få upp på vinden för att täppa till hålen som släpper in regn.

Jag fnissade lite åt vidskepelsen och frågade hur spökena de sett ser ut. -Små människor, fick jag till svar. Genast fastnade skrattet i halsen. Ända sedan svt:s Vetenskapens Värld sände sin special om Homo Florensiensis 2004 har jag haft en omotiverad skräck för dessa enmeters människor på ön Flores i Indonesien, eller Ebu Gogo (=farmor allätare) som den kallas lokalt och som enligt muntlig tradition bodde i en grotta på ön ända in på 1800-talet och åt ALLT, och allt åt den rått. Sören var dessutom okänslig nog att skämta med mig att han hade en florensis-migrantarbetare hemma under diskbänken i Göteborg när han ibland mirakulöst snabbt röjde i köket, vilket ytterligare spädde på min skräck, och inte direkt fick mig att utföra fler hushållssysslor uppe i köket när jag var ensam hemma av rädsla för att det oförklarligt skulle prassla till i komposten. Florensis var också en av få betänkligheter jag hade innan vi beslöt att flytta hit. Ett högst levande spöke med andra ord.

Jag tycker ändå att Ebu Gogo har helt klart fler belägg än det spöke som moster Eva tror sig hört komma flåsande efter henne på hovliknande fötter bakom granhäcken i mörkret en höstkväll när hon hälsande på vår stuga.

Alla bär vi på våra spöken, vare sig de heter Ebu Gogo eller hästmannen eller något annat.

Return of the Tai Chi Kid

I år har jag återupptagit tai chi för tredje gången. Mycket vatten har flutit under bron sedan tai chi Grand Master Pu introducerade mig till tai chins fantastiska värld i en sunkig källarlokal i Umeå 1995. Eller under de år i Göteborg där instruktör Johnny fick mig att prick klockan 17 varje onsdag störta ut från jobbet, kasta i mig medhavd middag på spårvagnen två hållplatser upp till Redbergsplatsen, kuta upp tre trappor till lokalen där jag skummande försökte ansluta till övriga kursdeltagares djupandning. Även om jag inte blev Grand Master blev jag mästare på att stressa för att hinna till kursen i att stressa av. Med min mångåriga erfarenhet av tai chi trodde jag nu att det skulle vara piece of cake att köra en nybörjarkurs.

Kursen började bra med fem minuters kinesisk stående meditation - zhan zhuang - typ zombieställning med armarna utsträckta rakt framåt och lätt böjda knän. Det gick bra. Men när instruktören Arie drog igång de första rörelserna erfor min kropp och hjärna en känsla av lätt tröghet. Rörelserna var obegripliga och med min sedan tidigare höger/vänster-dyslexi övergick trögheten i härdad cement. Plötsligt var jag den där medelålders damen som alltid dyker upp på kvällskurser och som ser till att inlärningstempot går på lågvarv. Halvvägs in i passet upplevde jag dessutom något som snabbt tog sig ner längs ryggen innanför kläderna. Fick hejda impulsen att rassla av mig eventuell kackerlacka när jag insåg att det var en rännil av svett. 45 min senare var jag helt utpumpad.

Nu efter att ha kämpat mig genom tredje passet börjar de första av rörelserna sitta i muskelminnet. Barnen vill att jag ska ha uppvisning men jag vet bättre än att döda deras förväntningar genom att röra mig som en sengångare de 35 sek mitt program hittills sträcker sig. Med tanke på det flimrande tempo de är vana vid från dagens TV-program skulle de rent av kunna uppleva det som obehagligt. Däremot kanske jag kör mina fem minuters zhan zhuang vid läggdags av barnen någon kväll.

Idag, dagen efter tredje passet vaknade jag med träningsvärk så jag måste ha tai chiat extremt hårt och bra. Kanske är det dags att få tai chi uppgraderad som extremsport?

Äntligen är äggtanden väck

Mormor, tanden har äntligen lossnat!

5-årskalas

Efter ett lyckat 5-årskalas med sol - mot alla odds en eftermiddag under regnperioden - vet vi också att Barbietillbehöret "Tauteringsverktyg med medföljande tatueringar" finns. En chockrosa pistolliknande sak.

Ethel + Jakarta = sant

Januaris gråa skyar, regn och åska förbyttes plötsligt i sol en hel lördag. Som om det inte var nog toppade vi med upptäckten av en osannolik outletshopping på Mal Ambassador* , följt av barnvakt och slutligen middag under bar himmel i solnedgång på restaurang Indochine. Kanske en av de bästa dagarna i Jakarta!

*) Outletshoppingen löste effektivt problemet med att låta barnen kliva av planet på ett vintrigt Landvetter antingen i shorts eller också i förra årets vinterkläder vilket hade inneburit ungefär samma sak, dvs brallor hårt spända över rumpan och i shortslängd. Besöket på Mal Ambassador visade att något som var totalförvirrande för ett år sedan kan upplevas som något fullkomligt underbart ett år senare. Första gången slog oss Mal Ambassador som det finska ordspråket paska päähäni lyödä**. Vi var jetleggade, vilse, svettiga, törstiga, hade två små barn vars hörselnerver ännu reagerade på ljudmattan runt oss och en två A4-sidor lång handlingslista på det mest nödvändiga vi behövde till vårt nya liv i Jakarta. Besöket denna andra gång beskrev Sören bäst: "Det känns precis som när man hittat ett kantarellställe", och att döma av hans ansiktsuttryck, leende och till synes immun mot larmet och folkmassorna, så ska jag lägga på minnet att be honom kolla både hörsel och syn när vi väl är tillbaka i Sverige.

**) läsare med specialintresse för den finska ordspråksskattens målande beskrivningar kan använda googles språkverktyg

IKEA-katalogen

Vid de huvudleder som snabbast täpps igen av bilköer brukar försäljare av allehanda krafs hålla till. De vanligaste varorna är tidningar, kartböcker och av någon anledning uppblåsbara baseballhjälmar med tillhörande slagträn. Idag såg vi till vår förtjusning att IKEA-katalogen såldes så Sören tog upp 5 kr, men laddade för säkerhetsskull med en extra femma ifall den var dyr. Vet inte vem som skrattade mest, försäljaren eller vi, när vi förstod att den kostade 99 500 rupiah, dvs 80 kr. Att det inte blev någon affär behöver vi kanske inte nämna.

Landet Runt

Ett axplock ur gångna veckans Jakarta Post upplyser oss om följande:

På östra Java har religlösa ledare utfärdat fatwa för kvinnor att färga håret eller använda plattång. Anledningen anges vara ekvationen: kvinna + snygg frisyr =osedliga handlingar. Fatwan omfattar också förbud för kvinnor att åka ojek (motorcykeltaxi). Kvinna på motorcykel + vinddrag = blottade kroppsdelar, men också: kvinna på motorcykel + manlig chaufför = otillbörlig kroppskontakt mellan ogifta (i alla fall om hon inte vill blåsa av under färden). Om fatwan också ska gälla pre-wedding-fotografering är ännu oklart. Så gott som alla budpar tar en serie ateljébilder några veckor före bröllopet, t ex romantiskt poserande på en bro i morgondimma. Problemet är att paret faktiskt inte är gift när bilden tas, dvs otillbörlig kroppskontakt mellan ogifta.

Extra bränsle i diskussionen om fatwan ger en skandal inom shariapolisen som skakade Acehprovinsen i veckan. Aceh är den enda provins i Indonesien med sharialagar och följaktligen också shariapolis. Tre shariapoliser har våldtagit en ung kvinna de tagit i förvar med anledning av att hon hade sällskap av sin pojkvän. Detta har förstås kullkastat trovärdigheten för shariapolisen och frågan är nu om dessa poliser kommer att straffas i enlighet med de lagar de är anställda för att upprätthålla (läs stening). I grannlandet Malaysia tillämpas sharialagar för etniska malaysier oavsett religion och där dömdes förra året en kvinna till sex spörapp sedan hon ertappats med att dricka öl, något som nådde världsnyheterna.

Sharialagarna i Aceh innebär vidare att män och kvinnor står åtskilda i olika fållor på t ex popkonserter. Tidigare publicerades en bild från en sådan konsert med bildtext som syftade på sharialagarna: "Rock, not stone!" så sharialagarnas vara eller icke vara verkar ständigt diskuteras. Att Acehs representant i Miss Indonesia 2009 inte bar slöja väckte en het debatt. Skönhetstävlingar får enorm medial uppmärksamhet i Indonesien. I och med Miss Universumtävlingen 2009 kunde man läsa ett dagligt referat om hur det gått för Miss Indonesien i de olika delmomenten i tidningen. Att Aceh skulle bli redo att övergå till en variant av Miss Beautiful Morals-tävling med kvinnor i burka som Saudiarabien gjort lär nog dröja.

I gårdagens tidning kommenteras att det finns ett behov av förebilder som är öppna för pluralism och som exempel nämns Gus Dur, den f d presidenten som avled för några veckor sedan. Gus Dur, som intervjuades i Kobras Jakartaspecial som svt sände i höstas, är bl a känd för sitt uttalande om att orsaken till en tidigare jordbävning på Java var att havsgudinnan hade blivit förbannad. På frågan om varför var svaret: "för att en fundamentalist hade bett henne bära slöja".

Bland veckans utrikesnyheter har den senaste tidens kyrkobränningar i Malaysia fått stort utrymme. Sedan årsskiftet är det i Malaysia tillåtet för icke-muslimer att använda ordet Allah som synonymt med gud. Anledningen till kyrkobränningarna förklaras med att användandet av Allah av t ex kristna riskerar att förvirra muslimer så till den grad att de konverterar till kristendomen.

Enligt övriga nyheter ser det ut att finnas hopp för utrotningshotade sumatratigern. Det finns nu möjlighet för rika indonesier att skaffa en sumatratiger för 1 miljard rupiah (ca 800 000 kr), bara man har en bur på minst 10 x 6 m. Pengarna ska gå till bevarandet av sumatratigern och har fått mängder av såväl djuraktivister och grannar till presumtiva köpare att protestera.

Slutligen en uppföljning om elefanträderna jag rapporterade om i november ( http://makananginsahlin.blogspot.com/2009/11/full-rulle-fram-till-jul.html ). Konflikten mellan elefanterna och byborna är ännu inte löst och elefanterna har för tillfället övertaget. Elefanterna har skaffat förstärkning och inte mindre än 80 elefanter deltog i senaste räden. Myndigheterna meddelar att de nu i alla fall lyckats identifiera två av elefantmobbens ledare. Gissningsvis kan det bli svårt att få dem utlämnade.

Som utlänning är det svårt att över huvudtaget greppa vad och varför vissa saker sker, men jag har förstått att jag bör tacka min lyckliga stjärna att jag råkar vara född i ett område utan religiösa stridigheter. Och inte heller som elefant eller tiger.

Nanny!

Yeah! Vi har haft barnvakt för första gången i våra liv (med undantag av någon gång på besök hos mor- och farföräldrar)! Sören och jag visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till med all denna egentid så vi gick och satte oss på ett café i närheten och stirrade på klockan. Efteråt var barnen var så nöjda att de ville att nanny Maria skulle komma redan nästa dag igen. Enda betänkligheten var hur de nu ska göra när de spionerar. Tidigare har jag hört dem snacka ihop sig om att inte ha de barn med nanniesar på sitt lag eftersom "nanniesarna sticker upp när man gömmer sig i buskarna".

Konsten att uträtta ärenden

Kalasdags snart igen. Då börjar jag med att slå upp kapitlet om barnkalas i boken The Family Guide to Jakarta. Förra året flinade jag åt att det skulle behöva avsättas ett helt kapitel till kalas, men nu är jag äldre och klokare. Man vill ju spara ork, tid och pengar. Den här gången tänkte jag vara smart och åka till specialistbutiker med mycket lägre pris än shoppingmallen och supermarketen. Med adresserna till bl a ballongaffären och bakartikelaffären åker jag och chauffören iväg. Affärerna ska ligga på samma gata, i och för sig en lång gata. Väldigt lång gata. Efter 1h 40 min i bilen ger vi upp. "Numbers not systematic" konstaterar chauffören, och trots att jag visste att så var fallet redan innan så försakade jag att ta med telefonnumren.

Nästa dag var jag smartare och hade telefonnumren redo för vägbeskrivning. Chauffören hittar dit direkt vilket jag är imponerad av för trots detaljerad vägbeskrivning är butikerna ofta inte större än en skrubb och utan skylt. Eller också finns det en skylt men den går inte att läsa eftersom den är täckt med en grå film avgasbeläggning. En av butikerna ligger inklämd bredvid den udda inrättningen "Spa & Karaoke", något jag lägger på minnet ifall jag skulle få för mig att riva av en powerballad nästa gång jag ligger på massagebänken.

Varorna som små butiker som dessa har är för det mesta billiga men utbudet varierar, troligen beroende på om någon har varit och handlat där samma dag med tanke på butikernas begränsade storlek och följaktligen minimala lager. Idag var det halvtomma hyllor. Jag backar ut, allt för T-Rexaktig för att kunna sno runt utan att riskera att riva ned hyllorna.

När dagens shopping är klar har jag fått ihop några kassar (inte med svenska mått mätt för här får man varje sak i en kasse även om det är samma butik) och konstaterar att halva komihåglistan återstår. Det slutar med att jag får åka till supermarketen i alla fall och ambitionen att spara ork, tid och pengar blir istället dryga två halvdagar, mer avgaser, ännu fler platspåsar och i slutändan dyrare ballonger. I stunder som dessa längtar jag till Clas Ohlsson där jag skulle klarat av samma ärende på 15 min och kunnat välja själv om jag ska gå framlänges, baklänges eller i sidled. Men det är väl å andra sidan detta som är charmen med Jakarta...

Vattenkrig

Kanske är en tre veckor försenad julklapp allra roligast att få. Idag dök det upp ett överraskningspaket med bl a vattenballonger med tillhörande slangbellor och skyddsbrillor. Vi tackar och bockar! Synd att jag inte lyckades fånga ögonblicket sekunden efter sista bilden i collaget -kolla in den flygande bomben uppe i hörnet!

Paltkoma 2

Idag åt vi brunch på restaurang Koi, ett av de första ställen vi noterade när vi kom till Jakarta men tyvärr ett av det sista vi utforskade. Karl Einar drabbades efter superfluffig blåbärspannkaka av akut paltkoma. Som tur var var hade Florence Nightingale jouren igen.

När vi kom hem hade vi dels på hemvägen hittat en ny matvaruaffär som hade både färsk dill och färsk koriander, dels var vi inspirerade av god mat så jag lagade vegklassikern fylld brödkrans (tack familjen von Lochow för receptet från i mars men det var nu först vi hittade dill!), frukostbröd, kärleksmums (första gången vi hittade riven kokos! Försöket att göra egen av färsk kokosnöt slutade i tre samtal till Sören med frågor om 1) hur en färsk kokosnöt ser ut, 2) vilken del man använder, 3) hur man får upp nöten när man väl hittat den under barken, både skär- och rivsår, en skrattande hemhjälp som till slut öppnade den på 30 sek med grovt preciserat våld och slutligen misslyckade kokostoppar eftersom färskt kokoskött är lika olämpligt för rivjärn som Crème Brûlée. Jag insåg subtilt det komiska under min kamp med nöten men det stod under min värdighet att dokumentera den eftersom jag aspirerar på ett seriöst matbloggande, utan inslag av slapstick), spaghetti aglio e oglio, sallad samt pizzaslicear.

Allt jäser fantastiskt bra i ett kök utan AC, degarna levde sina egna liv och försökte ta sig ut ur degskålarna, svetten på kocken rann längs tinningar och rygg, mörkret föll utanför fönstret, åskan rullade in och jag kände mig som Victor Frankenstein, förtjust skrikande: It's alive! IT'S ALIVE!

Nu efter en utsökt söndagsmiddag ska jag slappa i soffan, utan att fundera över om det egentligen finns någon rekommenderad längd på parenteser i Svenska Skrivregler, men orkar jag ändrar jag inläggets rubrik till "Paltkoma 3 - The Return of the Coma".

Paltkoma

Kitoks förpackning med paltmix, eller raspeballe som det stod på påsen, vevade vi lätt skeptiska ihop till lunch idag. Men allt eftersom palten kokade spred sig den rätta paltaromen i köket, och lyfte vi på locket och tittade ner i grytan såg det helt rätt ut (dvs få visuella likheter med människoföda). Mixen visade sig vara en hit och till och med paltkoman ingick!

Verklighetens kranka blekhet

Efter att alla gäster åkt kom verkligheten smygande och vi insåg att vi bara har sju veckor kvar i Jakarta. Insikten kan beskrivas som obehaglig. Men å andra sidan brukar man kanske få liknande känslor alltid i början av januari innan vardagen hunnit komma igång, man ser tillbaka på allt som varit och framtiden känns osäker. Vi har hela tiden hoppats på att Sörens kontrakt ska bli förlängt med någon månad, dels för att vi alla trivs med jobb, skola och livet i allmänhet här, dels för att det för barnen vore en stor fördel att hinna gå färdigt större delen av terminen. Vetskapen om att det nu inte verkar bli någon förlängning i kombination med rapporter om köldrekord i norra Europa, fick tanken på framtiden de närmsta fem månaderna utan skola, jobb/lön oss att resa ragg i fasa.

Men nu, efter några dagar, känns det ok. Sören är nöjd tillbaka på jobbet efter julledigheten, barnens skola börjar på måndag och i väntan på den går Karl Einar på Winter Camp på samma aktivitetscenter där barnen i somras gick på Summer Camp. För Karl Einar är det ett drömställe; pyssel nonstop i fem timmar med undantag ett snabbt avbrott han gjorde för Cooking Class för att laga vårrullar. Han kom hem täckt med ett tunt lager lim och glitter över hela kroppen och lyckligt leende. Svea ansåg sig vara "för liten" för att deltaga i Winter Camp och har varit rätt rastlös, ända tills vi hittade http://www.coloring-book.info/coloring/index.php . De av er som läser bloggen och har barn som gillar att färglägga måste kolla in länken! En sådan resurs jag önskar funnits när jag var barn. Fast å andra sidan lärde man sig säkert något på att gång på gång kalkera med smörpapper ur samma målarböcker och sedan färglägga. Till exempel vet jag exakt hur man ritar öronbehåringen på Lille Skutt.

Med andra ord, allt blir nog bra hur det än blir.

Tack Kitoks!

"Är sommarlovet slut nu?" frågade Vendela när de satte sig på planet tillbaka till -19,3 grader och ett snötäckt Luleå.

Gott Nytt År 2010!

Svea med föräldrar var de enda i sällskapet som lyckades hålla sig vakna till tolvslaget på nyårsfirandet på Bali. Disco och fyrverkerier i fullmåne vid havet gjorde kvällen magisk!

Bali med familjen Kitok