tisdag 29 september 2009

Panicology

Vi kan skatta oss lyckliga över att bara ha råkat ut för totalt tre strömavbrott under åtta månader. Igår var strömmen borta när vi kom hem på eftermiddagen. Som tur är kopplas en reservgenerator på som driver kyl, frys och ett fåtal lampor. Men AC, vatten och livsviktiga internet får man klara sig utan. Utan AC insåg vi att vi faktiskt bor vid ekvatorn. Det började bli obehagligt varmt. Och obehagligt mörkt om man är sex år och mörkrädd. Klockan halv åtta badade barnen i svett i sängen. Karl Einar flög upp för minsta ljud. Ingen idé att lugna honom genom att förklara fakta "ja, det där var nog en kackerlacka som sprang fram och åt av våra hudavlagringar i mörkret" om poängen var att barnen skulle somna. Det gjorde de konstigt nog till slut. Det är då man börjar inse hur hjälplös man faktiskt är. Var ligger ficklamporna om reservgeneratorn går sönder? Mobilen är snart urladdad och finns Sörens mobilnummer uppskrivet någonstans? Tänk om någon blir sjuk? Eller om det blir jordbävning nu? Halva Jakarta är mörklagt, kan det vara ett terroristdåd? Kometen kommer!!!

När strömmen kom tillbaka sent på kvällen återgick förstås allt till det normala och man insåg att det inte var någon galning som hade brutit sig in genom köksdörren utan bara husödlan som röjt runt. Det är ingen match att bo i Jakarta. I alla fall inte om man har ström. Men efter att ha fått en inblick i hur en ganska stor del av indonesierna har det jämt är man inte lika tuff längre.

Idag gick strömmen igen, men då begav sig Ethel genast iväg och köpte den nyutkomna boken Panicology för att, som författaren skriver i förordet, säkert upptäcka ett par nya saker att bli rädd för, men också inse att övriga femtiotalet faror är helt onödiga att lägga ner energi på.


fredag 25 september 2009

Nya tider

En vecka efter Idul Fitri börjar folk återvända till Jakarta igen. I snitt brukar 150 000 människor följa med de återvändande karavanerna efter att ha hört de hemvändandes fantastiska berättelser från storstaden och i hopp om att hitta jobb.

Torrperioden börjar övergå i regnperiod igen, och åskoväder drar förbi så gott som varje kväll. Vi hade nästan glömt hur regnet brukar ösa ner och hur högt åskan dånar efter att ha sluppit det några månader, och Karl Einar bad sömnigt om hörselkåpor för att kunna somna igår kväll när det började blixtra och braka igång.

Nytillskottet i vår familj från och med nästa vecka är Yudhi. Efter att under drygt ett halvår ha försökt utföra alla vardagsärenden med hjälp av taxi, från att handla mat till att köra barnen till och från skolan, har vi nu insett att det är dags att skaffa bil och chaufför. Nu gör det inget att regnet börjar vräka ner och taxibolagets växel blockeras i exakt samma stund som barnen ska hämtas, för Yudhi kan förhoppningsvis plöja genom pölarna ändå. Men det bästa av allt är ändå att vi från och med nu kommer att kunna åka bil med säkerhetsbälte.

Till veckan börjar skolan igen för barnen efter Idul Fitri och Sören åker på jobbresa till Surabaya på östra Java.

lördag 19 september 2009

Att sova mellan tre minareter

Imorgon bryts fyra veckors fasta. Regeringen bestämde idag att Idul Fitri ska börja på söndag, efter ett sammanträde med de största muslimska grupperna som kunde konstatera att nymånen siktats och detta sammanföll med de astronomiska uträkningarna för Idul Fitri. I skolan har barnen i veckan Idul Fitri-pysslat bilder av moskéer och ketupak, flätade palmbladskorgar med risgryn i som kokas i kokosmjölk tills grynen svällt upp och fyller ut korgen (fast de på bilden är förstås av papper).

Efter kvällsbönen klockan 18 satte fyrverkerier och extra böneutrop igång och de pågår ännu, fyra timmar senare. Vi bor mellan tre minareter och det ska bli intressant att se om det blir någon nattsömn. Totalt i Indonesien beräknas 27 250 000 människor vara hemvändare denna högtid. Jakarta känns snudd på öde men att det är feststämning är det ändå ingen tvekan om. Så här lät det vid 19.30-tiden utanför vår dörr:


Posted by Picasa

söndag 13 september 2009

Inför Idul Fitri

Sista veckan på fastan har inletts. Ramadan avslutas med Idul Fitri, den största högtiden inom islam, som är en gigantisk fest. Precis som det rådde oenighet om exakt när Ramadan skulle inledas är det ännu osäkert när Idul Fitri börjar, men det bör vara kring 21 eller 22 september.

De flesta är lediga, skolorna har en veckas lov och Jakarta töms på sina invånare. Idul Fitri firas ihop med släkten och därför åker de flesta indoneser tillbaka till sina hembyar. Exodus, som det benämns, massuttåget från Jakarta, sker i helgen. Motorvägar stängs av för att bara släppa på trafik i ena riktningen för att överhuvudtaget kunna få ut karavanerna av hemvändare ur Jakarta. Allmänna kommunikationer är fullbokade och det finns organiserad konvojkörning av motorcyklar till åtta av Javas största städer, ledda av poliseskort och med flera tusen deltagare. Med tanke på att Java är nästan lika långt som Sverige är det en lång resa att göra på motorcykel, men anmäler man sig till de organiserade konvojerna ingår en livförsäkring förutsatt att bara två personer och över sju år färdas per fordon. Det normala är ju annars upp till fem inklusive spädbarn. Hjälm har en hel del, men oftast som en keps utan hakrem och vi har även sett varianter där medpassageraren håller upp hjälmen ovanför förarens huvud som skydd mot solen istället.

Inför denna massflykt har polisen specialutbildat rullskridskoåkande trafikpoliser och även tränat konsten att fira sig ned på ett rep från en helikopter för att kunna nå de värsta trafikstockningarna. Att vi inte kommer att åka någonstans på Java säger sig självt. Istället ska vi passa på att upptäcka Jakarta. Om det nu går att få tag på taxi och få ett bord på restaurang, för de kvarvarande indonesierna är denna vecka utan både chaufförer och tjänstefolk vilket tydligen kommer att märkas.

fredag 11 september 2009

Svettigt 6-årskalas

Många arbetstimmar har lagts ner inför detta barnkalas. Som vi tidigare bloggat om är kalas en stor tillställning här. Hemma eller på lekland? Hyra badvakt och trollkarl? Catering med tre wokande kockar eller färdigt kalas-kit med Disneytema på lokal? Långt borta kändes tiden när vi kunde bjuda på hembakt tårta, varmkorv och fiskdamm med en klementin och sega råttor i godispåsen. För första gången slog tanken oss att s.k. eventkonsulter för barnkalas faktiskt är en oumbärlig grupp.

Vi kom till slut fram till att hyra in oss på en av utomhuslekplatserna med tillhörande mini-vattenpark, beställa hämtpizza och en tårta i 350- snarare än 1300-kronorsklassen. Karl Einar ville ha fisken Nemo på tårtan och vi riskerade i denna prisklass att få en darrigt utspritsad fisk istället för de proffsiga glasyrtäckta flervåningstårtor med tillhörande byggnadsställning med hela korallrevet i plast ovanpå (men tårtan visade sig vara helt ok, fast Nemo var rosa istället för orange och alla barn blev knallblåa i munnen av tillsatser av typ E110-E217).

När vi skulle ge oss iväg för att förbereda kalaset var alla Jakartas taxin fullbokade, kanske för att det var fredagsbön, och när vi väl fick en taxi körde vi fel, så det var två svettiga och stressade föräldrar som satte igång att blåsa ballonger som bara sprack och duka papptallrikar som bara blåste iväg. Nu visade det sig att alla gäster också var fast i trafiken, så vi satt ensamma med åtta kartonger pizza och en stor tårta i +33 graders värme i uppåt en timme. Efter att gästerna till slut anlänt satt vi lika ensamma vid bordet eftersom 6-åringar hellre röjer runt i vattenland än äter pizza och tårta.

Alla var i slutändan nöjda, faktiskt även Svea som ramlade i vattenrutschkanan och slog upp läppen, kräktes tre gånger varav en gång ner i en fin dams väska som stod under bänken, fick plötslig feber och fick därför göra ett besök på akuten (där hon hastigt tillfrisknade och doktorn undrade vad vi gjorde där). Ungefär i samma veva föll mörkret. Kalaset led mot sitt slut, och de optiska mönstren från laser-snurrorna i godispåsarna, spelandes Crazy Frog ikapp med minareternas böneutrop gjorde succé i den tropiska natten.

Vi återvände hem med sex av åtta pizzakartonger, två kilo tårta, två urlakade föräldrar och två vrålpigga barn. Pizzorna fann sin plats i form av allmosor och blev en variant på att bryta fastan med de traditionella dadlarna på ett av Indonesiens många middagsbord.

Posted by Picasa

tisdag 8 september 2009

Jätteråtta på Papua

Enligt DN har indonesiska faunan officiellt utökats med den 82 cm långa råtta som i dagarna hittats på Papua Nya Guinea. Nu återstår det bara att undersöka om den kan simma, och i så fall de 3775 km som det är mellan Papua och Jakarta.

torsdag 3 september 2009

Bra och dåliga siffror


Alla har inte sådan tur som vår lilla vän Evelyn i Sverige som föddes på turdatumet 08-08-08. I Asien är 9 ett ännu större turnummer än 8. Ett kändispar gick nyligen ut i tidningen och sa att de skulle föda sitt barn den 09-09-09 för att få en riktigt turspäckad baby. Lycka till, hur ni nu hade tänkt att det skulle gå till, undrar man. Men jodå, här går det visst. De åker helt enkelt in till sjukhuset och sätter igång förlossningen på önskat datum.

Oturstal här är inte 13, utan 4. På nybyggnationer kan man oftast se våningarna utmärkta redan på betongpelarna och våning 4 saknas alltid. I shoppingmallen kan man istället se våning 1, 2, 3, 3A, följt av 5. Fast vilken våning som egentligen är den fjärde ovan jord kan vara knepigt att avgöra. Våningarna i ett shoppingmall kan vara en djungel. På grund av att få kunder har lust att ta sig ända upp till våning 10 för att besöka en butik så placerar man helt enkelt sällan butiker högre upp än på våning 5. Man petar istället in några extranivåer för att allt ska få plats. G, dvs Ground Floor, bottenvåningen har vi ju i Sverige också. Men G har också undergrupperna LG = Lower Ground Floor, MG = Mezzanine (=mellanvåning) Ground Floor, och UG= Upper Ground Floor. Slutligen finns också B1 och B2 (inte bananerna i Bananer i Pyjamas som alla småbarnsföräldrar tror), utan Basement 1 och Basement 2. Vips ligger butiken på våning 5 även om kunden får åka hiss elva våningar.

Vill man dessutom vara helt säker på att maximera lyckan bör man se till att byggnaden är kantig och har många vinklar, för då har olyckan svårt att ta sig in och studsar istället iväg till någon annan, kanske någon som råkar vara född 04-04-04 och bor i en hydda utan burspråk? I huset på bilden bor garanterat bara lyckliga människor. (Vem skulle inte vara det om man fick ha en egen palmplantage på balkongen?)
Posted by Picasa

onsdag 2 september 2009

Jordbävning 7,0

Posted by PicasaDet är minst en jordbävning över 5,0 på Richterskalan varje dygn någonstans i Indonesien. Men idag var första gången vi kände av en. Kl 14.55 började allt gunga. Ethel och barnen var hemma och gjorde läxor när blomamplarna i fönstret började svänga fram och tillbaka. Vi ställde oss upp för att försöka ta oss till en dörröppning som man har sett att de gör i amerikanska filmer, men det är betydligt svårare att gå på ett golv som beter sig som Lisebergsattraktionen "Darren" (om den fanns) än det är på film så vi fick bredbent stå kvar tills rörelserna avtog. Sören var på tredje våningen på jobbet och fick raskt följa med strömmen av skrattande människor ut genom nödutgången ner på gatan som snabbt fylldes med folk (se bild). Stod det skrattande, tänker ni nu? Enligt nyheterna sprang folk i panik. Sättet att hantera hemskheter eller negativa besked i Asien är med ett ständigt leende, för man bör aldrig tappa ansiktet offentligt. I början av vår vistelse här blev det många missförstånd om man till exempel frågar efter en vara i annan storlek eller färg och expediten glädjestrålande kommer tillbaka och säger "No" fast hela kroppsspråket säger "Yes, of course mister". När chefen för restaurangen där Ethel ätit larver för några veckor sedan ringde och bad om ursäkt fnissade han sig genom hela samtalet vilket man ju hade kunnat bli ännu mer provocerad av än själva larvincidenten om man inte känt till den kulturella koden. Med andra ord betedde sig nu folk på gatan och även hemhjälperna som rusat ut hemma på vår gata som en fnittrande högstadieklass. Så panik kanske det var, men på ett asiatiskt vis.

De första rapporterna sa att jordbävningen legat på 7,3 men det korrigerades efter några timmar till 7,0. Epicentrum var ca 25 mil sydväst om Jakarta, ute i havet och en tsunamivarning har utfärdats. Nyheten var någon timme efteråt förstanyhet på de flesta stora internationella nyhetskanalerna och sajterna, men faktum är att svenska DN var det första mediet vi hittade som publicerade nyheten efter bara 20 min. Vår förhoppning är att efterskalvet inte kommer att kännas till Jakarta för detta är en upplevelse som vi helst varit utan. Ethel är framför allt glad att hon befann sig på markplan och inte utövade kbt-terapi i någon glashiss högt uppe i något shoppingmall, för då hade hon inte bara blivit skakad utan även rejält störd.

tisdag 1 september 2009

Trötta människor

Fastan under Ramadan börjar ta ut sin rätt. Folk är trötta. Inte så konstigt med tanke på att många är uppe redan klockan två på morgonen för att förbereda morgonmålet. Statistiken över trafikoloyckor är inte helt oväntat förhöjd under Ramadan och vi försöker att inte vara ute i trafiken mer än nödvändigt och absolut inte vid 18-tiden då folk är som mest hungriga och trötta. Idag råkade vi ut för en taxichaufför som örfilade sig själv varannan minut för att hålla sig vaken. Igår trodde vi att någon trimmade gräset tills vi upptäckte att ljudet i själva verket var hemhjälpens snarkningar. Men Ramadan är årets höjdpunkt och alla verkar glada trots tröttheten, speciellt de här två piggelinerna ute på cykeltur.
Posted by Picasa