måndag 26 oktober 2009

Besök!

Vi behövde inte oroa oss vad gäller Jakartas potential som turiststad för det visade sig att även en orkidé kan vara tillräcklig underhållning, se bild. Jakarta visade hela sin bredd och mångfald, allt från skyskrapeskyline till soptippen med getter runt hörnet från vårt hus. Visst, det blev många timmar i bil, men lite shopping, mycket spa och fantastiskt trevligt sällskap gör att det är värt bilköerna.














25 km/h genom 72 m plexiglasrör - AtmostFear rutschbana





Tropisk fruktprovning inklusive tvångsmatning av durian - frukten med odören som en del människor finner "förolämpande" (kan en frukt vara förolämpande?), och därav durian-förbud på många asiatiska hotell. Som kuriosa kan nämnas att Jakarta även går under namnet The Big Durian.


Posted by PicasaMen de som hade roligast av alla var utan tvekan Karl Einar och Svea - vi älskar er Malin, Angela, Lotta och Pia!!!!!

Jakarta med nya ögon


På fredag eftermiddag i rusningstrafik startade Ethel mot flygplatsen för att hämta upp gästerna. De hade smsat från Singapore, en flygresa på 1 h 40 min, och det kändes rätt bisarrt att det gick snabbare för dem att flyga Singapore-Jakarta än för oss att åka bil södra Jakarta-norra Jakarta. Efter 50 min hade vi fortfarande bara kommit 1 km från hemmet. Hela färden tog dryga 2 h.

Vi var bara två personer i bilen, Ethel och Yudhi, och fick därför ta upp en sk jockey för att kunna köra på motorvägen. En jockey är som vi tidigare bloggat om en professionell medåkare. För 7 kr åkte han med 500 m för att vi skulle kunna komma in på tullvägen där bara bilar med minst tre passagerare får åka. Jockeyn hoppade av så fort vi var innanför spärrarna och gick glatt tillbaka till vägrenen för att vänta på nästa arbetstillfälle. En lukrativ business med tanke på att en bra timlön för en chaufför är 7 kr, men då bör tilläggas att arbetsmiljön för en jockey inte är den bästa.

Eftersom alla bilar använder sig av jockeyn var tullvägen i princip lika igenproppad som vanliga vägen som löper parallellt. Trängseln och avgasutsläppen är med andra ord konstant sedan 3-i-1-regeln infördes, om inte ökade. Svt:s Kobra sände förra veckan ett reportage från Jakarta och såg ni det fick ni också en glimt av trafiken (och såg ni det inte men vill göra det kan ni göra det på svt play http://svtplay.se/v/1735486/kobra/del_3_av_11?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,1735486/sb,p102859,1,f,-1 ) Har man riktigt mycket pengar och är en viktig person kan man däremot slippa undan trängseln genom att ta genvägen poliseskort. Två sådana ekipage, polismotorcyklar med blåljus som röjer vägen, en svart bil med skuggade rutor följd av en polisbil med blåljus, passerade oss där vi kröp fram.

Tiden blir lång när man bara väntar och ger tillfälle för eftertanke. Lite nervositet har föregått detta besök. Tänk om vi lurar hit gästerna och de tror de kommer till ett tropiskt paradis men möts istället av en smutsig, avgasig, larmande och oorganiserad stad? Men för oss som bor här är Jakarta inte bara grått utan även en fantastiskt glad och vänlig stad och det är den vi hoppas kunna visa. Kanske kan gästerna också få oss att se Jakarta med nya ögon, att se sådant man blivit hemmablind för? Ethel blir hur som helst tacksam när mörkret faller och bokstavligen mörkar den värsta skiten, alldeles lagom till att planet landar.

Och jadå, Ethel hann fram till flygplatsen i tid. Immigrationskontrollen har nämligen ett ännu långsammare flöde än Jakartas stadstrafik i rusningstid.

fredag 23 oktober 2009

forts FN-dagen

FN-firandet fick en oväntad twist i och med att elev X hade blandat ihop denna och nästa fredag och kom i Batmandräkt istället för folkdräkt.

torsdag 22 oktober 2009

FN-dagen

Igår vid läggdags satte sig Svea plötsligt upp i sängen halvsovande och sjöng i falsett hela texten till Michael Jacksons Heal the World. Det gav en lite creepy känsla. Vi bedömer det som mer sannolikt att de har övat sången i skolan inför dagens FN-dagsfirande än att The King of Pop har hittat en ny kropp.

Idag åkte barnen utrustade med sina Sverige-T-shirtar och varsin påse kanelbullar inför firandet. Risken är att det blir många påsar Swedish cinnamon buns eftersom den svenska kolonin på skolan i höst uppgår till hela 6 st av 48 barn.
Posted by Picasa

tisdag 20 oktober 2009

Ny hobby

Posted by Picasa

Regnperiod

Försök till bild- och ljudillustration
Posted by Picasa

video

fredag 16 oktober 2009

Mors lilla Olle i tropisk version

På fredagar går vi tillsammans med ett tiotal andra svenska familjer på svenska sångstunden för att friska upp svenska visor. Det behövs insåg vi när Svea på frågan om vad Mors lilla Olle äter skrek rätt ut: -Mango!

Mitt under leken efteråt tjuter jordbävningslarmet, en liten apparat på väggen som registrerar rörelser i husfasaden. Är det barnen som alstrar vibrationerna eller jordbävning på gång undrar några föräldrar oroligt. Gungorna utanför svänger lite. Strax efteråt får vi via sms-tjänsten som automatiskt rapporterar alla skalv över 5.0 reda på att det var ett skalv på 6.4 sydväst om Java. Inget som vi människor känner av med andra ord. Fredagsmyset fortsätter.
Posted by Picasa

tisdag 13 oktober 2009

En kos dagbok

Med tanke på förra inlägget började Ethel rannsaka sig angående vad hon egentligen sysslar med hela dagarna. Här följer en detaljerad redogörelse för vad hon gjorde igår måndag, en helt vanlig dag.

06.00 barnen sliter upp myggnätet runt sängen och Svea frågar om det är lördag (läs lördagsgodis, hon vet nämligen att vi har kvar 2 kg i godisskåpet efter senaste veckornas kalas som alla hade piñata). Skönt att sätta varma fötter på svalt klinkergolv. Dagen har börjat.

06.30 frukost. Flingor, rostat bröd med ost och marmelad, te/oboy. Sören skivar en banan i flingorna. Jag ångrar mig att jag inte gör det. Jag ångrar mig varje morgon för bananerna är som manna, söta och billiga, och jag vet att jag inte kommer att kunna äta sådana när vi är tillbaka i Sverige. Ligger redan på minus åtta månader i bananångerstatistiken och vi har inte ens lämnat Indonesien.

07.00 åker med barnen till skolan eftersom Sören ska på kurs idag och inte kan lämna dem. Utanför skolan står fyra 7-åringar från den indonesiska grannskolan i vita skjortor och röda slipsar och köper något brunt sockrigt i påse med sugrör ur matstånden. Det syns tydligt att de tycker de är brådmogna som har egna pengar, slips och kan står och hänga i klunga, och Karl Einar och Svea stirrar avundsjukt med näsorna tryckta mot rutan. En tant i nattlinne kommer ut ur en port och köper gröna bönor. Jag gillar vår stadsdel Kemang. Blandad kompott och inga skyskrapor. Än.

07.30 tränar långsamt i utomhusgymmet i lobbyn. Bordsfläkten kyler minimalt. Tränar samtidigt Bahasa (indonesiska) med poolkillen. Fläkt heter kipas angin (angin=vind, som i bloggnamnet makan angin=äta vinden, dvs driva runt lite planlöst). Funderar över var jag ska driva idag. Bestämmer mig för att fixa barnens Sverige-tröjor till FN-dagen nästa vecka på favoritshoppingmallet Pondok Indah Mall.

08.00 poolen är rengjord. Tar ett dopp och läser The Jakarta Post i skuggan.

08.30 Ett glas grönt te och kollar nätet. Läser GP, DN och Aftonbladet. Hotmail och Facebook, min kontakt med ”vanliga” världen. Det är utvecklingssamtalstider på jobbet tydligen. Folk är stressade. Inte jag.

10.00 åker mot PIM. Inte bra trafik idag. Det tar en timme att komma fram mot vanliga 30 min. När Yudhi kör kan jag göra annat än som tidigare hela tiden vara med i min mentala karta och kolla så att taxichauffören inte kör fel. Extra tjock blir trafiken för att de lagar ett stort hål i gatan som man alltid tror bilen ska tippa ned i. Det gör den också alltid men den välter inte. Trafiken dirigeras nu om till en ännu mindre gata. Jakarta är på ett sätt som Kiruna, ska man någonstans finns det bara ett fåtal vägar att ta sig dit via. Du kan komma söderifrån eller norrifrån till Kiruna. Inte från något annat håll. När jag för första gången kom till Sörens hemtrakter förundrades jag över att hela slätten bestod av ett rutmönster av vägar och man kunde t ex köra in till byn Larv minst från fem olika håll. Här finns det visserligen vägar överallt men endast ett fåtal är farbara dit du ska och de kloggar därför snabbt igen. Resten är smala gångar som ofta slutar i en återvändsgränd. På just en sådan gata körde vi nu. Eller stod stilla största delen av tiden eftersom bilarna fick turas om att köra i ena eller andra riktningen. Jag läste lite eller tittade bara ut. Man fick intrycket att vi köde i någons vardagsrum eftersom husfasaderna står precis vid vägen. Några trädgårdar finns det inte utrymme för. Husen är turkosa med gula detaljer. Moskéer är inklämda mellan husen. Jag ser en sjuk hund. Funderar över livet. Jag har det bra. Och jag har all tid i världen.

11.00 passerar säkerhetskontrollen på PIM1. Det är två malls som är ihopbyggda äver en fyrfilig väg och mall 1 är äldre och har lite mer obskyra butiker som samlarbutiker med 250 000 olika japanska plastfigurer (Johan W, du hade gått ner i spagat av hänförelse) än mall 2 som mest har västerländska klädkedjor. Mallet är tomt och svalt. Populär-lounge-musiken är lagom hög. Jag nynnar med i "Do you know the Girl from San José" och går till broderigarnsaffären för att köpa gult och blått garn till svenska flaggan till barnens T-shirtar. Det fanns många nyanser att välja mellan och jag stod länge och valde, ända tills jag kom på att garndockorna bara kostar 2 kr styck så jag köpte alla de jag valde mellan. Det är många reor nu efter Idul Fitri men jag kan ju inte handla bara för sakens skull så jag tränade på att gå långsamt istället så att tiden skulle gå.

12.00 blev hungrig. Jag gick över till PIM2 där en av världens bästa thairestauranger ligger. Spöda räkkakor (inte räkchips), röd curry med grönsaker och tofu, ris och vatten. Smsar halvdagsrapport till Sören. Eva i Luleå borde ha hunnit tugga färdigt i sömnen så hon får också ett sms. Smälter maten och funderar på vad jag egentligen gjort under dagen. För att själv få klarhet skriver jag ner på ett kvitto som senare blir utkastet till detta inlägg. Kanske inte det mest actionspäckade inlägget, men man kan inte heller säga att rubriken utlovade annat.

12.30 hasar på en runda till. Mer folk nu. På Metro varuhus barnavdelning trodde jag att jag för första gången träffade en annan svensk sådär av en slump, men det visade sig vara en norska. Strax efteråt hörde jag två turister som sa "Missä on wc?" och jag insåg att jag inte var så ensam nordbo som jag trott.

13.15 dags att starta mot skolan. Åskovädret efter lunch som snabbt skapar översvämningar och skulle ha tvingat oss att starta minst en halvtimme tidigare verkar ha uteblivit idag. Färden tillbaka tog 45 min och vi tog den södra vägen istället för den norra som vi kommit hit. Den vägen går genom ett exklusivt bostadsområde med riktiga palats, de flesta fruktansvärt osmakliga med pelare i en halvcirkel runt entrén à la Vita Huset. Vi kör förbi ett hus med rosa renässanskeruber målade bland ljusblåa moln på de åtta höga pelarna. Vi kör inte förbi huset med statyer i form av romerska legionärer i naturlig storlek på muren, ett av de mest groteska husen i Jakarta enligt oss vuxna. Asläckert enligt barnen. Det finns väldigt många rika människor i Jakarta. Och många gånger fler fattiga. Kontrasternas stad. Tre av butiksbiträderna under dagens shoppingtur var riktiga benrangel, så pass att det var obehagligt att titta på deras överarmar, men ibland är det svårt att avgöra om de är undernärda eller bara frivilligt undernärda, dvs moderna och i detta fall less than ”size zero”.

14.oo barnen blir ilastade i rätt bilar av skolans hjälpare. Barnen rapporterar dagens händelser. Elev X hade kräkts och Ms Y hade skrikit ”Oh! Oh!” och sprungit baklänges så att tissarna hoppade åt alla håll (jag återger barnens ordval och för den som inte är bekant med ordet framgår nog dess betydelse av sammanhanget). Jag lägger på minnet att alltid ha tillräckligt stödjande underkläder när jag åter går i tjänst nästa höst.

14.15 mellanmålsdrickayoghurt och läxdags. Karl Einar har matte och 15 min läsning ur boken ”Pig Out!” som handlar om grisar som äter pizza. Sveas läxa är att ha med sig något som börjar på bokstaven M till Show-and-Tell. Vi bakar muffins. Jag föreslog först "Mummy" men hon stirrade spydigt på mig och frågade om jag ville sitta i en gul låda hela dagen eftersom alla Show-and-tell-objekt läggs i en gul låda på morgonen. Under de 12 min muffinsarna bakas läser Svea för mig i ur sin bok ”Beef Stew”, om en pojke som älskar kalops men inte fattar varför ingen annan vill komma på middag. Mormor offrar sig till slut.

16.00 hemhjälpen och chauffören går hem. Jag hänger vid datorn och barnen bygger ett myrhus. I vanliga fall ser de film men det kändes skönt att skriva att de faktiskt gjorde något kreativt denna eftermiddag istället.

17.00 vispar pannkakssmet och Sören kommer hem

17.30 steker och äter pannkakor. Smygdiskar så det inte ska vara så mycket till hemhjälpen nästa morgon trots att vi betalar henne för att göra det. Fortfarande problem med rollen som arbetsgivare med andra ord.

18.00 nu ser barnen film i alla fall. Peter Pan.

19.00 läggning av barnen

20.00 Sören väcker mig i barnens säng. Vi ser film. Jag minns inte vilken när...

21.30 ...Sören väcker mig i TV-soffan. Filmen är slut. Jag är glad över att jag investerat i en-dags-linser när jag halvsovande släpar mig till skräpkorgen och slänger dem, och därefter mig själv innanför myggnätet som täcker sängen.

Det här var en vanlig dag. Andra dagar, också vanliga dagar, vankar jag rastlös av och an, tiden segar sig fram, strömmen kanske går och hettan gör sig påmind, pastan har fått ohyra, barnen vägrar äta varierad kost, barnen får i sig luftföroreningar, denguefebermyggor i huset, jag kan inte göra mig förstådd för att få det jag behöver hjälp med, jag hittar inte det jag ska i affären, herregud vad folk är fattiga och världen är orättvis, fetingkackerlackor överallt och jag vet att de troligen har större chans än jag och familjen att överleva det ständiga hotet från stora jordbävningar. Men allt det, liksom allt det bra, är också en expats vardag.

Nedräkning inför besök


Det tog 253 dagar innan någon från Sverige vågade sig hit. Nästa vecka kommer Ethels kollegor Lotta, Pia, Angela och Malin hit. Men, har vi funderat, vad finns det att se i Jakarta? Det är visserligen en mångmiljonstad och så geografiskt utbredd att regnperioden som redan börjat här i södra delarna av staden inte börjar förrän om några veckor i de norra delarna. Alltså borde det väl finnas massor att visa gästerna. Sevärdheter? Nja. Inga kända vad vi vet. Ett utsiktstorn finns vid nationalmonumentet. Typiska indonesiska byggnader? Njae. Om inte skyskrapor räknas som indonesiskt. En hel del byggnadsställningar och ruckel. Vacker natur? Nej. Ingen natur alls. Shopping? Ja, men att det skulle vara värt nöjet och pengarna att åka över halva jordklotet för det kan vi inte tänka oss, så vi ska nog luska fram något åt dem. Kloaksnorkling? Råttsafari?

Posted by Picasa


torsdag 8 oktober 2009

Get your motor running, head out on the highway

En bekants chaufför berättade att han vid 16 års ålder jobbade som busschaufför i Jakarta. Utan körkort. Jobbet fick han eftersom hans pappa hade kontakter och pengar. Nu har han givetvis körkort och är en utmärkt chaufför. Hur man skaffar körkort? Jo, det köper man. Vi är därför inte längre förvånade över att det ibland kommer fordon gasande på trottoarer.

Efter en vecka med vår egen chaufför har vi insett att detta nog var det bästa valet vi gjort sedan vi kom hit. Yudhi är oumbärlig och visar tydliga tecken på att faktiskt ha gått i riktig körskola.

tisdag 6 oktober 2009

Sören tillbaka från Padang


Det var en trött och några kilo avmagrad Sören som kom hem sent ikväll från Padang.

Posted by Picasa

måndag 5 oktober 2009

Mera mat!

Men trots att vi vuxna varit lite skakiga mår i alla fall barnen utmärkt. Karl Einar utbrast lyckligt när vi i helgen dukade fram grytan på svarta linser, ingefära och vitlök med smörig sås ur påsen med indisk hämtmat: "Åååå, mycket mat och inga hot! Jag är fri!" (på frågan om vad de eventuella hoten var svarade han "svampar som förvandlas till häxor" och så länge svaret inte hade något med jordbävning att göra blev den överbeskyddande modern lugn). Mat är för tillfället högsta prioritet för en växande sexåring. På ett av barnkalasen i helgen tryckte han i sig en portion spaghetti och köttfärssås, trots att han ätit lunch två timmar innan och trots att han visste att det var kött, med förklaringen att han var ju så hungrig. Som om det inte vore nog med att äta maten en gång, så hävdar han också att han kan idissla, en färdighet vi sagt åt honom att inte utöva i skolan. Notera fartränderna av ketchup på hans kinder på bilderna.
Posted by Picasa

söndag 4 oktober 2009

Efter skalvet

Sören rapporterar att han följer hur hjälparbetet i Padang växer fram och att det har småskakat lite i byggnaderna av alla efterskalv. Han är alltså fortfarande kvar i jordbävningsområdet och vi vet inte hur länge det dröjer innan han kommer hem. Enligt dagens tidning har nu sökandet efter överlevande avbrutits och de byar som begravdes i de efterföljande jordskreden kommer inte att grävas ut. Hjälparbetet beskrivs i tidningen som kaotiskt på grund av bristen på elektricitet, bensinbrist och telekommunikation. Till exempel steg bensinpriset i området till det sexdubbla, och eftersom ett fåtal indonesier, varken som privatpersoner eller som hjälparbetare, kan lägga ut sådana pengar avstannar stora delar av arbetet med att föra ut mat och medicin.

Beredskapen inför sådana här katastrofer är låg jämfört med en del andra länder som också ligger på den så kallade Pacific Ring of Fire. I Japan har tydligen de flesta hotell både hjälm och ficklampa i nattduksbordet. Japanska skolbarn är drillade i vad de ska göra vid en jordbävning men vad skolorna här har övat är "vad man ska göra om skolbussen blir beskjuten", vilket inte känns som det mest sannolika senariot. Vi slogs själva av hur dåligt informerade vi var när Jakarta skakades i september. Det spontana var att man ville ut, även om man vet att det bästa är att söka skydd under ett bord. Istället stod vi svajande mitt på golvet som sådana där ljudaktiverade dansande blommor som alla skaffade i slutet av 80-talet.

Efter att ha läst tidningar, både svenska, internationella och de engelskspråkiga inhemska, har vi fått olika uppgifter om jordbävningar. Enligt en del kan en jordbävning utlösa andra jordbävningar, enligt en del kan de inte göra det, och enligt en del kan de inte det men däremot trigga igång vulkanutbrott (med nyvaknade Krakatao endast 40 mil från Jakarta hoppas vi på att det sistnämnda inte är sant). Det enda alla är överens om är att det är omöjligt att förutspå när nästa skalv kommer. Men man får väl välja vilka fasor man packar ned i sin skräckryggsäck. Det är trots allt mycket större sannolikhet att man kommer att drabbas av trafikolycka, hjärt- och kärlsjukdomar eller cancer än av ett vulkanutbrott, så vi hänger kvar här ett tag till...
Posted by Picasa

torsdag 1 oktober 2009

Ikat och songket

Förutom batik tillverkas också ikat och songket i Indonesien. Ikat är en en vävteknik där varpen täcks med vax och färgas för att mönstret ska framträda. Se första bilden (av någon anledning ingår snoppar ofta i motivet) (eller också reagerar vi mer på en snopp än fiskar, tuppar eller ödlor, för det är ju faktiskt två fiskar/tuppar/ödlor här, men erkänn att det var snoppen ni tittade på).

Songket är också vävt tyg, fast ofta i siden med guldtråd. Tidigare användes riktig guldtråd med bladguld virat runt tråden. Guldkillen på andra bilden dök upp på Lombok. Ikat och songket i bakgrunden.



Posted by Picasa

Batik

Posted by Picasa
President SBY (Susilo Bambang Yudhoyono som alltid benämns SBY) uppmuntrar alla indonesier att klä sig i batik idag fredag den 2 oktober. Idag utses nämligen batik till ett av Unesco:s världsarvslista. Batik har tillverkats i århundraden på Java och har fått en uppsving under senare årtionden eftersom moderna kläder av kända designers också tillverkas. Alla, inklusive vi "bule" (utlänningar), äger åtminstone ett batikplagg för batik är aldrig fel i något sammanhang, till vardags eller fest, från nyfödd till dödssvepning (se bröllopsbilderna http://3.bp.blogspot.com/_EktOsSMkhXI/SapaqLyyfrI/AAAAAAAAAB0/rjB-NwHtWzw/s1600-h/P3010037.JPG. )

Batik tillverkas traditionellt för hand genom att bivax appliceras i mönster, och sedan färgas tyget med växtfärger i omgångar. Mönstren varierar olika områden emellan och för vilket tillfälle batiken ska användas.

I många butiker och restauranger har personalen batik och på fredagar har även många andra arbetsplatser batikdag, alltså man kan ha batik istället för uniform. Sedan Unesco:s utnämning planerar delar av Java att införa batik som obligatoriskt skolämne för att lära barnen de olika mönstren och även tekniken.

Vill ni se och läsa mer, kolla på

Nya kläder

Barnen behöver nya shorts men affärerna är fulla av täckvästar, ylledufflar och långkalsonger. De västerländska butikskedjorna kör rakt av samma vintercollektioner som i Europa. I en intervju i tidningen motiverade en butiksägare det med att deras kunder vill klä sig "rätt", och tillade att man kan ta av sig jackan och mössan.

Nästa inlägg handlar om vad som också är rätt att klä sig i. Utan citattecken.

Padang jordbävning 7.6

Klockan 17.16 i onsdags stod vi och stekte pannkakor, glada över att tillfälligt ha fått tillbaka strömmen. Samtidigt skakades Padang, Sumatra, av jordbävningen som uppgick till 7.6. Vi kände inte av någonting i Jakarta, men det är ju ett stort land. Att Indonesien täcker upp en femtedel av ekvatorn ger lite perspektiv.

Sören hann komma hem några timmar igår kväll efter jobbresan till Surabaya, Java, innan han fick ge sig av halv fyra imorse igen till Padang. Landningsbanan rasade ihop under jordbävningen men är nu lagad och flygplan kan landa igen. Vägarna är fortfarande icke farbara. Allt regn har dessutom gjort att det mesta förvandlats till lervälling. Indonesiska medier har en annan slags nyhetsrapportering än svensk och drar sig inte för att publicera döende människor med namn och bild, så vi är alla medvetna om att det inte är något slags rajatantajtanhullabaloo han åker till. Hans uppgift är att övervaka familjespårningsarbetet och han åker tillsammans med totalt 36 stycken Röda Korsfrivilliga, läkare, media samt två ton mat och medicin.

Jordbävningar är som sagt ett dagligt inslag här. Gårdagens tidning listade de större jordbävningarna som drabbat staden Padang och listan sträckte sig till 2007, vilket förstås inte innebär att de inte förekom några jordbävningar före dess, men att listan skulle bli för lång. Att denna jordbävning fick så pass stort utrymme i svensk press medan andra inte ens når notis-ribban hade nog också att göra med att katastrof-faktorn säljer just nu bra ihop med nyheterna om övriga jordbävningar och tsunamin i Samoa och i Sydamerika.

Det har varit en tung vecka även i Jakarta, till största delen utan ström, men det är klart, allt är förstås relativt...