Men andra dagen efter vår omtumlande ankomst åkte vi ut till stugan. Vi möttes av vit snö, i och för sig en krashad carport under den, kunde ta promenader i naturen och höra koltrasten in real life istället för som min ringsignal på mobilen. Vi åkte och fyllde de där matkassarna på Ica som jag och min Jakartavän Lisbeth fantiserat om, och det var lika fantastiskt som jag föreställt mig även om tre kassar tyvärr gick på 1200 spänn. Det började sakta men säkert kännas som hemma igen.
Detta 261:a inlägg blir det sista på vår Indonesienblogg. Det är sannolikt att bloggen återuppstår i framtiden om vi makan angin, smakar på vinden, igen någon annanstans på planeten. Människan är anpassningsbar och vi har insett att det spelar mindre roll var vi är, bara vi får uppleva det tillsammans.
Sampai jumpa/hasta la vista/näkemiin/再見...
Mormor och morfar jublar,
SvaraRaderaäntligen har vi fått träffa
Karl Einar och Svea igen!
Lite vemodigt att sista inlägget är skrivet. Det har varit fantastiskt att få följa er under året som gått med alla äventyr och upptäckter.
SvaraRaderaSer fram emot att få följa med på nya äventyr med familjen Sahlin.
Hälsningar
Maria Berg, f.d Hermansson
Det har varit väldigt kul att få läsa om era äventyr i Jakarta med omnejd! Ni har varit väldigt bra på att skriva roliga, levande beskrivningar av vad ni upplevt längs vägen! :o)
SvaraRaderaAnnika
En liten blogg om en ex-expats liv tillbaka till vardagen kan ju vara intressant. Kanske något att tänka på... ;)
SvaraRadera