Besök i basaren

Vi behövde som tur var inte vara rädda för att sitta ensamma här i på andra sidan jordklotet över julhelgen. Susanne avlöstes med vändande plan av moster Eva med familj.

Medan barnen plaskade i poolen passade Eva på att utforska basaren. Hon hade svårt att slita sig från utbudet av grönt siden (hon måste vara den enda nu levande personen som fortfarande har mintgrönt som favoritfärg, trots att det är trettio år sedan färgen hade sin peak). Till religionsundervisningen köpte hon också några slöjor (mintgrönt och pastellrosa - herregud, männskan har verkligen fastnat i 80-talet inser jag nu). Utbudet av slöjor var oändligt och det fanns till och med barnslöjor med små nallebjörnsöron på. Den religiösa fortbildningen fortsatte sedan till moskén som ni kan läsa om i nästa inlägg.

GOD JUL

Pepparkaksbak

Svensk pepparkaksdeg från IKEA, men i brist på rätta formar fick det istället bli indonesisk prägel, dvs en svärm fjärilar, på årets julbak. Notera sista bilden där bagaren fått en brännblåsa som tvingade honom i viloläge med fingret under en kylklamp övervakad av Florence Nightingale.

Taman Safari

Det andra utflyktsmålet var Taman Safari. Till skillnad från Kolmården uppmuntrades man här att mata djuren och grönsaksstånden kantade infarten till safarit. Efteråt var hela bilen utvändigt täckt med djursaliv och invändigt med morotsblast men vi hade väldigt roligt.

Puncak

Jag har en lista över ställen jag vill se och saker jag vill göra i Jakarta med omnejd men problemet är att den tid hela familjen är ledig är när alla andra är lediga. Då vill förstås alla andra också göra dessa saker. Två poster på listan är Puncak, ett bergsområde med teplantager och vulkantoppar ca tio mil söder om Jakarta, och Taman Safari, en enligt hörsägen bra safaripark i samma område. Men rapporter om bilköer på uppåt tre timmar har hittills avskräckt. I tisdags var Susanne tillbaka från sin Baliutflykt och Sören kunde ta ledigt så vi bestämde oss för att göra ett försök trots regntunga skyar.

Fördelen med vädret här kontra Sverige är att även om det är regnsäsong så kan man räkna med att uppleva både mulet, regn, åska och sol på samma dag, och inte som i Sverige där en regnfront varar i tre dagar, eller ännu värre som i december 2007 då det regnade i tre veckor i Göteborg. Nackdelen är att när det väl regnar här så motsvarar mängden regn det som sammanlagt föll under de där tre veckorna i december. Mängden regn ihop med kloaker igensatta med sopor är förstås en katastrofal kombination, som jag tidigare bloggat om. Det är först nu i skrivande stund när jag erinrar mig Sverigevädret som jag förstår varför jag fick en så lam reaktion när jag nyligen chattade med en kollega och berättade att det hade regnat oavbrutet i sex timmar. Inser nu att det var en upplysning som i Sverige endast förtjänar ett "jaha" till svar istället för ett förfasande "men HERREGUD!!!!" som jag väntat.

Åter till vår utflykt. Efter någon timme nådde vi Gunung Mas Tea Plantation där vi gjorde ett besök på tefabriken. Vi följde teets väg från buske till påse genom en bullrig och dunkel fabrik som luktade hett gräsklipp. Därefter fortsatte vi vidare uppåt Puncak bergspass på knappt 1500 meters höjd. Bergen var helt inbäddade i dimma och ett svalt ångduschliknande regn omgav oss, se bild på en nöjd Sören som längtat efter sin goretex-jacka. I väntan på att molntäcket skulle lätta försökte vi fresta Susanne med den lokala fast fooden halvkilos ångkokt guldfisk inrullad i bananblad, men det visade sig att hon fortfarande hade sitt medlemsskap i Sörens akvarieklubb från 1977 i färskt minne, så vi åt nasi goreng istället. När vi ätit hade fick vi vår belöning i form av en vacker vy med tebuskklädda berg och teplockare långt ute på bergssluttningarna.

Skumtomtar

December månad har varit den mest fullspäckade månaden jag upplevt hittills. I hela mitt liv. Jag förstår att det kan låta motsägelsefullt och till och med provocerande eftersom jag inte förvärvsarbetar men på något sätt hopar sig ändå alla aktiviteter och jag säger som alla pensionärer att "jag aldrig haft så lite tid som nu". Men nu har barnen fått jullov, folk försvinner iväg till Sverige eller andra exotiska ställen och tempot lugnar förhoppningsvis ned sig. Sören däremot försvann i natt på blixtutryckning till Riau och då passar vi på att ha skumparty här. Nej, bilderna är från en av veckans aktiviteter, ett barnkalas där Karl Einar fick tag på en flaska diskmedel som han tog med sig in i hoppborgen.

Julshow

Barnens skola har haft två juluppträdanden på olika shopping malls. Att spela blockflöjt samtidigt som man dansar är svårare än man tror, men Karl Einars grupp klarade det utan allt för mycket flåsande i instrumenten. Svea hade redan innan berättat att hon skulle göra "en slags robotdans" och när hennes grupp körde sitt nummer konstaterade hennes mor stolt att hon mycket riktigt var den enda som gjorde en robottolkning av juldansen. Nyskapande.

Efter att ha lagt ned många timmar på att försöka lägga upp några filmsnuttar från blockflöjts- respektive robotdansen har jag nu insett att det inte längre går sedan vi bytte kamera. Så från och med nu blir det tyvärr bara bilder.

Nya perspektiv

Exakt 10 månader och 220 inlägg efter vår ankomst till Jakarta kan man konstatera att det är Ethel som står för merparten av bloggens inlägg och därför övergår undertecknad nu till att skriva i jag-form de två återstående månaderna bloggen kommer att existera.

Rubriken syftar inte bara på berättarperspektivet, utan även på upplevelsen vi tog med en nyanländ Susanne på. Hon var tillräckligt mosigt jetleggad för att gå med på behandlingen hos Dr Fish, eller fish-spa som det också heter. Någon frågade skämtsamt om fish spa innebär spa för fiskar. Svaret blir: ja, förutsatt att de ökar sitt välmående av att suga i sig döda hudceller från mina fötter.

Det svåraste var inte tanken på fiskläppar mot min kropp utan att förtränga reflexen att skrikskratta eftersom fiskmunnarnas kittlande är snudd på outhärdligt innan kroppen vant sig. Vi befann ju oss trots allt på ett spa med dämpad belysning och meditativ musik där man inte kan bete sig hur som helst. Sören och Susanne fick inte riktigt till "boneless chicken"-posen man annars brukar anta på spa, se bild. Men efter 15 minuter var vi alla fem mjukare och nöjdare och bara 18 skr fattigare. Vad fiskarna lever av i sin naturliga miljö undvek vi dock att spekulera i.

Moster Eva, vi har bokat en sittning för dig för att råda bot på din spiggfobi när ni kommer. De kunde ordna spännband.

Lussefirande

Barnen från svenska skolan hade tränat på lussesånger inför det årliga Luciafirandet i ambassadörsresidenset. Ett exotiskt inslag i Jakarta, vilket faktiskt förtjänade en hel artikel i dagens tidning. Sören hade ännu inte kommit hem från Thailand och blir därför den enda i familjen som inte får dricka glögg eller äta julbord i år.

På bilden står Karl Einar i strut längst bak och Svea dold precis framför. Med lupp kan ni säkert se det.

Tillbaka i Jakarta

Sent på lördag kväll var vi tillbaka i Jakarta - utan make/pappa men med Hällakaka, Moraknäcke och den allra sista biten grevé vi fick av gästerna i oktober. Tyvärr, Sören, det mesta gick nog åt men du njuter säkert av en riktigt god grön curry i Bangkok.

IKEA Singapore

På lördagen åkte vi för att fylla på förråden på IKEA:s matavdelning. Svea gör lyckligt tummen upp.

Singapore Zoo

Dags för den obligatoriska Singaporetrippen för att förnya vårt visa. Det var ett Singapore i julskrud som mötte oss. Två tredjedelar av energiförbrukningen i Singapore går enligt uppgift åt till AC, men vi gissar att belysning är den största energislukaren i december månad.

Fredagen tillbringade vi på Singapore Zoo. Ethel har tidigare tyckt att det är töntigt att fota djur i bur men Singapore Zoo fick henne att rucka på sina annars så rigida ståndpunkter. Vi har nu fler bilder på näsapor, orangutanger och gibbon än på Karl Einar och Svea som nyfödda. Med andra ord rekommenderar vi alla som åker till Singapore att besöka zoo, och då har vi inte ens varit på deras Night Safari vars trummande lemurer i eldskenet gav moster en närmast religiös upplevelse för femton år sedan.

Spana in den vita spök-kakaduan som Sören påstår att han inte hade på skallen i verkligheten.

Färgklick i betongen

Imorse när Ethel läste tidningen ute kom en sunbird, kolibrins asiatiska släkting, fladdrande som en knallröd miniatyrhelikopter, sög lite nektar och fortsatte bort mot Surdiman, Jakartas skyskrapetäta business district, tydligen inte intresserad av att bygga bo trots Ethels holkliknande uppsyn. Den kanske var sen till något viktigt möte. När man befinner sig mitt i Jakarta är svårt att tro att det faktiskt finns en djungel där ute.

http://kingfisher.clubsnap.org/gallery/albums/album03/25203_G.jpg