När Sören kom hem från Lampung hade han med sig en pappkartong på 30x30x30 cm till Ethel från en av sina kollegor fylld med chokladdoppade bananbitar. Hon var fortfarande sjuk men blev mycket upplyft av att få sin första oleh-oleh, vilket närmast kan beskrivas som resepresent. Oleh-oleh är mycket viktigt i Indonesien, vilket märks för varje gång vi har flygit är det första som kommer på bagagebandet ett femtiotal kartonger med oleh-oleh. Alla flygplatser har flera oleh-oleh-butiker och varje gång man varit på resa köper man med sig ett antal kartonger till familj, vänner och kollegor. Varje region har sina speciella typer av oleh-oleh, de flesta med sött innehåll.
På tal om sött så är det mesta snacks sött här. Längs gatorna kan man se snacksvagnar uppradade som säljer utspritsade söta skapelser som påminner om spettekaka och med tanke på mängden försäljare är det något de flesta äter dagligen (i och för sig är väl inte en svensk kafferast alltid så mycket nyttigare). Gränsen mellan vad vi tänker som sötsaker och "vanlig mat" är ibland oklar och igår bet Ethel i en muffins, som låg mitt bland bakelser, men upptäckte försent att det var kyckling i botten. Även chipsen har smaker som vi inte är vana vid - teriyaki-, sushi- och laxsmak är storsäljare. En av de mest kända indonesiska produkterna som däremot passar utmärkt till stek ris och finns att köpa på ICA i Sverige är ketcap manis, söt soja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar