Jordbävning 7,0

Det är minst en jordbävning över 5,0 på Richterskalan varje dygn någonstans i Indonesien. Men idag var första gången vi kände av en. Kl 14.55 började allt gunga. Ethel och barnen var hemma och gjorde läxor när blomamplarna i fönstret började svänga fram och tillbaka. Vi ställde oss upp för att försöka ta oss till en dörröppning som man har sett att de gör i amerikanska filmer, men det är betydligt svårare att gå på ett golv som beter sig som Lisebergsattraktionen "Darren" (om den fanns) än det är på film så vi fick bredbent stå kvar tills rörelserna avtog. Sören var på tredje våningen på jobbet och fick raskt följa med strömmen av skrattande människor ut genom nödutgången ner på gatan som snabbt fylldes med folk (se bild). Stod det skrattande, tänker ni nu? Enligt nyheterna sprang folk i panik. Sättet att hantera hemskheter eller negativa besked i Asien är med ett ständigt leende, för man bör aldrig tappa ansiktet offentligt. I början av vår vistelse här blev det många missförstånd om man till exempel frågar efter en vara i annan storlek eller färg och expediten glädjestrålande kommer tillbaka och säger "No" fast hela kroppsspråket säger "Yes, of course mister". När chefen för restaurangen där Ethel ätit larver för några veckor sedan ringde och bad om ursäkt fnissade han sig genom hela samtalet vilket man ju hade kunnat bli ännu mer provocerad av än själva larvincidenten om man inte känt till den kulturella koden. Med andra ord betedde sig nu folk på gatan och även hemhjälperna som rusat ut hemma på vår gata som en fnittrande högstadieklass. Så panik kanske det var, men på ett asiatiskt vis.

De första rapporterna sa att jordbävningen legat på 7,3 men det korrigerades efter några timmar till 7,0. Epicentrum var ca 25 mil sydväst om Jakarta, ute i havet och en tsunamivarning har utfärdats. Nyheten var någon timme efteråt förstanyhet på de flesta stora internationella nyhetskanalerna och sajterna, men faktum är att svenska DN var det första mediet vi hittade som publicerade nyheten efter bara 20 min. Vår förhoppning är att efterskalvet inte kommer att kännas till Jakarta för detta är en upplevelse som vi helst varit utan. Ethel är framför allt glad att hon befann sig på markplan och inte utövade kbt-terapi i någon glashiss högt uppe i något shoppingmall, för då hade hon inte bara blivit skakad utan även rejält störd.