Vi kan skatta oss lyckliga över att bara ha råkat ut för totalt tre strömavbrott under åtta månader. Igår var strömmen borta när vi kom hem på eftermiddagen. Som tur är kopplas en reservgenerator på som driver kyl, frys och ett fåtal lampor. Men AC, vatten och livsviktiga internet får man klara sig utan. Utan AC insåg vi att vi faktiskt bor vid ekvatorn. Det började bli obehagligt varmt. Och obehagligt mörkt om man är sex år och mörkrädd. Klockan halv åtta badade barnen i svett i sängen. Karl Einar flög upp för minsta ljud. Ingen idé att lugna honom genom att förklara fakta "ja, det där var nog en kackerlacka som sprang fram och åt av våra hudavlagringar i mörkret" om poängen var att barnen skulle somna. Det gjorde de konstigt nog till slut. Det är då man börjar inse hur hjälplös man faktiskt är. Var ligger ficklamporna om reservgeneratorn går sönder? Mobilen är snart urladdad och finns Sörens mobilnummer uppskrivet någonstans? Tänk om någon blir sjuk? Eller om det blir jordbävning nu? Halva Jakarta är mörklagt, kan det vara ett terroristdåd? Kometen kommer!!!
När strömmen kom tillbaka sent på kvällen återgick förstås allt till det normala och man insåg att det inte var någon galning som hade brutit sig in genom köksdörren utan bara husödlan som röjt runt. Det är ingen match att bo i Jakarta. I alla fall inte om man har ström. Men efter att ha fått en inblick i hur en ganska stor del av indonesierna har det jämt är man inte lika tuff längre.
Idag gick strömmen igen, men då begav sig Ethel genast iväg och köpte den nyutkomna boken Panicology för att, som författaren skriver i förordet, säkert upptäcka ett par nya saker att bli rädd för, men också inse att övriga femtiotalet faror är helt onödiga att lägga ner energi på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar