Med tanke på förra inlägget började Ethel rannsaka sig angående vad hon egentligen sysslar med hela dagarna. Här följer en detaljerad redogörelse för vad hon gjorde igår måndag, en helt vanlig dag.
06.00 barnen sliter upp myggnätet runt sängen och Svea frågar om det är lördag (läs lördagsgodis, hon vet nämligen att vi har kvar
06.30 frukost. Flingor, rostat bröd med ost och marmelad, te/oboy. Sören skivar en banan i flingorna. Jag ångrar mig att jag inte gör det. Jag ångrar mig varje morgon för bananerna är som manna, söta och billiga, och jag vet att jag inte kommer att kunna äta sådana när vi är tillbaka i Sverige. Ligger redan på minus åtta månader i bananångerstatistiken och vi har inte ens lämnat Indonesien.
07.00 åker med barnen till skolan eftersom Sören ska på kurs idag och inte kan lämna dem. Utanför skolan står fyra 7-åringar från den indonesiska grannskolan i vita skjortor och röda slipsar och köper något brunt sockrigt i påse med sugrör ur matstånden. Det syns tydligt att de tycker de är brådmogna som har egna pengar, slips och kan står och hänga i klunga, och Karl Einar och Svea stirrar avundsjukt med näsorna tryckta mot rutan. En tant i nattlinne kommer ut ur en port och köper gröna bönor. Jag gillar vår stadsdel Kemang. Blandad kompott och inga skyskrapor. Än.
07.30 tränar långsamt i utomhusgymmet i lobbyn. Bordsfläkten kyler minimalt. Tränar samtidigt Bahasa (indonesiska) med poolkillen. Fläkt heter kipas angin (angin=vind, som i bloggnamnet makan angin=äta vinden, dvs driva runt lite planlöst). Funderar över var jag ska driva idag. Bestämmer mig för att fixa barnens Sverige-tröjor till FN-dagen nästa vecka på favoritshoppingmallet Pondok Indah Mall.
08.00 poolen är rengjord. Tar ett dopp och läser The Jakarta Post i skuggan.
08.30 Ett glas grönt te och kollar nätet. Läser GP, DN och Aftonbladet. Hotmail och Facebook, min kontakt med ”vanliga” världen. Det är utvecklingssamtalstider på jobbet tydligen. Folk är stressade. Inte jag.
10.00 åker mot PIM. Inte bra trafik idag. Det tar en timme att komma fram mot vanliga 30 min. När Yudhi kör kan jag göra annat än som tidigare hela tiden vara med i min mentala karta och kolla så att taxichauffören inte kör fel. Extra tjock blir trafiken för att de lagar ett stort hål i gatan som man alltid tror bilen ska tippa ned i. Det gör den också alltid men den välter inte. Trafiken dirigeras nu om till en ännu mindre gata. Jakarta är på ett sätt som Kiruna, ska man någonstans finns det bara ett fåtal vägar att ta sig dit via. Du kan komma söderifrån eller norrifrån till Kiruna. Inte från något annat håll. När jag för första gången kom till Sörens hemtrakter förundrades jag över att hela slätten bestod av ett rutmönster av vägar och man kunde t ex köra in till byn Larv minst från fem olika håll. Här finns det visserligen vägar överallt men endast ett fåtal är farbara dit du ska och de kloggar därför snabbt igen. Resten är smala gångar som ofta slutar i en återvändsgränd. På just en sådan gata körde vi nu. Eller stod stilla största delen av tiden eftersom bilarna fick turas om att köra i ena eller andra riktningen. Jag läste lite eller tittade bara ut. Man fick intrycket att vi köde i någons vardagsrum eftersom husfasaderna står precis vid vägen. Några trädgårdar finns det inte utrymme för. Husen är turkosa med gula detaljer. Moskéer är inklämda mellan husen. Jag ser en sjuk hund. Funderar över livet. Jag har det bra. Och jag har all tid i världen.
11.00 passerar säkerhetskontrollen på PIM1. Det är två malls som är ihopbyggda äver en fyrfilig väg och mall 1 är äldre och har lite mer obskyra butiker som samlarbutiker med 250 000 olika japanska plastfigurer (Johan W, du hade gått ner i spagat av hänförelse) än mall 2 som mest har västerländska klädkedjor. Mallet är tomt och svalt. Populär-lounge-musiken är lagom hög. Jag nynnar med i "Do you know the Girl from San José" och går till broderigarnsaffären för att köpa gult och blått garn till svenska flaggan till barnens T-shirtar. Det fanns många nyanser att välja mellan och jag stod länge och valde, ända tills jag kom på att garndockorna bara kostar 2 kr styck så jag köpte alla de jag valde mellan. Det är många reor nu efter Idul Fitri men jag kan ju inte handla bara för sakens skull så jag tränade på att gå långsamt istället så att tiden skulle gå.
12.00 blev hungrig. Jag gick över till PIM2 där en av världens bästa thairestauranger ligger. Spöda räkkakor (inte räkchips), röd curry med grönsaker och tofu, ris och vatten. Smsar halvdagsrapport till Sören. Eva i Luleå borde ha hunnit tugga färdigt i sömnen så hon får också ett sms. Smälter maten och funderar på vad jag egentligen gjort under dagen. För att själv få klarhet skriver jag ner på ett kvitto som senare blir utkastet till detta inlägg. Kanske inte det mest actionspäckade inlägget, men man kan inte heller säga att rubriken utlovade annat.
12.30 hasar på en runda till. Mer folk nu. På Metro varuhus barnavdelning trodde jag att jag för första gången träffade en annan svensk sådär av en slump, men det visade sig vara en norska. Strax efteråt hörde jag två turister som sa "Missä on wc?" och jag insåg att jag inte var så ensam nordbo som jag trott.
13.15 dags att starta mot skolan. Åskovädret efter lunch som snabbt skapar översvämningar och skulle ha tvingat oss att starta minst en halvtimme tidigare verkar ha uteblivit idag. Färden tillbaka tog 45 min och vi tog den södra vägen istället för den norra som vi kommit hit. Den vägen går genom ett exklusivt bostadsområde med riktiga palats, de flesta fruktansvärt osmakliga med pelare i en halvcirkel runt entrén à la Vita Huset. Vi kör förbi ett hus med rosa renässanskeruber målade bland ljusblåa moln på de åtta höga pelarna. Vi kör inte förbi huset med statyer i form av romerska legionärer i naturlig storlek på muren, ett av de mest groteska husen i Jakarta enligt oss vuxna. Asläckert enligt barnen. Det finns väldigt många rika människor i Jakarta. Och många gånger fler fattiga. Kontrasternas stad. Tre av butiksbiträderna under dagens shoppingtur var riktiga benrangel, så pass att det var obehagligt att titta på deras överarmar, men ibland är det svårt att avgöra om de är undernärda eller bara frivilligt undernärda, dvs moderna och i detta fall less than ”size zero”.
14.oo barnen blir ilastade i rätt bilar av skolans hjälpare. Barnen rapporterar dagens händelser. Elev X hade kräkts och Ms Y hade skrikit ”Oh! Oh!” och sprungit baklänges så att tissarna hoppade åt alla håll (jag återger barnens ordval och för den som inte är bekant med ordet framgår nog dess betydelse av sammanhanget). Jag lägger på minnet att alltid ha tillräckligt stödjande underkläder när jag åter går i tjänst nästa höst.
14.15 mellanmålsdrickayoghurt och läxdags. Karl Einar har matte och 15 min läsning ur boken ”Pig Out!” som handlar om grisar som äter pizza. Sveas läxa är att ha med sig något som börjar på bokstaven M till Show-and-Tell. Vi bakar muffins. Jag föreslog först "Mummy" men hon stirrade spydigt på mig och frågade om jag ville sitta i en gul låda hela dagen eftersom alla Show-and-tell-objekt läggs i en gul låda på morgonen. Under de 12 min muffinsarna bakas läser Svea för mig i ur sin bok ”Beef Stew”, om en pojke som älskar kalops men inte fattar varför ingen annan vill komma på middag. Mormor offrar sig till slut.
16.00 hemhjälpen och chauffören går hem. Jag hänger vid datorn och barnen bygger ett myrhus. I vanliga fall ser de film men det kändes skönt att skriva att de faktiskt gjorde något kreativt denna eftermiddag istället.
17.00 vispar pannkakssmet och Sören kommer hem
17.30 steker och äter pannkakor. Smygdiskar så det inte ska vara så mycket till hemhjälpen nästa morgon trots att vi betalar henne för att göra det. Fortfarande problem med rollen som arbetsgivare med andra ord.
18.00 nu ser barnen film i alla fall. Peter Pan.
19.00 läggning av barnen
20.00 Sören väcker mig i barnens säng. Vi ser film. Jag minns inte vilken när...
21.30 ...Sören väcker mig i TV-soffan. Filmen är slut. Jag är glad över att jag investerat i en-dags-linser när jag halvsovande släpar mig till skräpkorgen och slänger dem, och därefter mig själv innanför myggnätet som täcker sängen.
Det här var en vanlig dag. Andra dagar, också vanliga dagar, vankar jag rastlös av och an, tiden segar sig fram, strömmen kanske går och hettan gör sig påmind, pastan har fått ohyra, barnen vägrar äta varierad kost, barnen får i sig luftföroreningar, denguefebermyggor i huset, jag kan inte göra mig förstådd för att få det jag behöver hjälp med, jag hittar inte det jag ska i affären, herregud vad folk är fattiga och världen är orättvis, fetingkackerlackor överallt och jag vet att de troligen har större chans än jag och familjen att överleva det ständiga hotet från stora jordbävningar. Men allt det, liksom allt det bra, är också en expats vardag.
Underbart att få följa en vanlig dag i ditt liv!
SvaraRadera