Jakarta med nya ögon

På fredag eftermiddag i rusningstrafik startade Ethel mot flygplatsen för att hämta upp gästerna. De hade smsat från Singapore, en flygresa på 1 h 40 min, och det kändes rätt bisarrt att det gick snabbare för dem att flyga Singapore-Jakarta än för oss att åka bil södra Jakarta-norra Jakarta. Efter 50 min hade vi fortfarande bara kommit 1 km från hemmet. Hela färden tog dryga 2 h.

Vi var bara två personer i bilen, Ethel och Yudhi, och fick därför ta upp en sk jockey för att kunna köra på motorvägen. En jockey är som vi tidigare bloggat om en professionell medåkare. För 7 kr åkte han med 500 m för att vi skulle kunna komma in på tullvägen där bara bilar med minst tre passagerare får åka. Jockeyn hoppade av så fort vi var innanför spärrarna och gick glatt tillbaka till vägrenen för att vänta på nästa arbetstillfälle. En lukrativ business med tanke på att en bra timlön för en chaufför är 7 kr, men då bör tilläggas att arbetsmiljön för en jockey inte är den bästa.

Eftersom alla bilar använder sig av jockeyn var tullvägen i princip lika igenproppad som vanliga vägen som löper parallellt. Trängseln och avgasutsläppen är med andra ord konstant sedan 3-i-1-regeln infördes, om inte ökade. Svt:s Kobra sände förra veckan ett reportage från Jakarta och såg ni det fick ni också en glimt av trafiken (och såg ni det inte men vill göra det kan ni göra det på svt play http://svtplay.se/v/1735486/kobra/del_3_av_11?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,1735486/sb,p102859,1,f,-1 ) Har man riktigt mycket pengar och är en viktig person kan man däremot slippa undan trängseln genom att ta genvägen poliseskort. Två sådana ekipage, polismotorcyklar med blåljus som röjer vägen, en svart bil med skuggade rutor följd av en polisbil med blåljus, passerade oss där vi kröp fram.

Tiden blir lång när man bara väntar och ger tillfälle för eftertanke. Lite nervositet har föregått detta besök. Tänk om vi lurar hit gästerna och de tror de kommer till ett tropiskt paradis men möts istället av en smutsig, avgasig, larmande och oorganiserad stad? Men för oss som bor här är Jakarta inte bara grått utan även en fantastiskt glad och vänlig stad och det är den vi hoppas kunna visa. Kanske kan gästerna också få oss att se Jakarta med nya ögon, att se sådant man blivit hemmablind för? Ethel blir hur som helst tacksam när mörkret faller och bokstavligen mörkar den värsta skiten, alldeles lagom till att planet landar.

Och jadå, Ethel hann fram till flygplatsen i tid. Immigrationskontrollen har nämligen ett ännu långsammare flöde än Jakartas stadstrafik i rusningstid.