China Town

I samband med nyåret åkte jag med på en guidad tur till Jakartas China Town - världen största China Town. Var tionde invånare i Jakarta är av kinesiskt ursprung men eftersom kineserna varken tilläts praktisera sina religioner, traditioner, språk eller ens använda sina kinesiska namn mellan 1965 och 1998 har en del av den kinesiska kulturen gått förlorad.

Utflykten var mycket intressant och den som är smygsinofil som jag kan kan gotta sig i följande faktaspäckade inlägg.

Utflykten startade vid The Gold Goodness-templet byggt år 1650. Templet förstördes i samband med masslakten av 10 000 kineser av holländarna 1740 men byggdes upp igen. Under vårt besök var det en febril aktivitet i templet, dels av bedjande, dela av män som släpade på de enorma stearinljusen (se jämförselsen med en 168 cm lång Ethel) och dels av målare. Templet målas om varje år - rött förstås - eftersom all rökelse färgar det grått och eftersom enligt nyårstraditionen alla byggnader ska städas grundligt innan nyåret. Själva städandet för rättrogna verkar var en hel vetenskap i sig. Man sopar före nyårsafton för att få ut onda andar som kan gömma sig i någon undanskymd vrå. På själva nyårsafton måste sopkvastarna ställas undan så man inte råkar sopa undan kommande års rikedom. På andra dagen efter nyår får man sopa förutsatt att man sopar in mot mitten av rummet och att skräphögen läggs tillbaka i hörnen där det får ligga fram till femte dagen efter nyår då man får slänga ut den, men bara genom en bakdörr. Nu när jag skriver detta inser jag att jag som singel innan jag träffade Sören hade liknande städritual vad gäller vilken ordning man fick våttorka öppna ytor typ nattduksbord, skrivbord, bokhyllsplan (i den ordningen) och köksbord och toalettskåp hade varsin separat trasa. Eftersom jag knappast kunde förvänta mig att någon annan skulle följa detta strikta schema löste jag det helt enkelt genom att sluta damtorka överhuvudtaget i och med Sörens uppdykande. Och det var nog klokt för när barnen kom hade jag annars fått en psykos av att se en 1½-åring gå och dra en smörstekt fiskpinne längs väggen.

Enligt traditionen är det viktigt att ta hand om sina avlidna släktingar. I collage två ser ni presentaskar med noga anpassat innehåll efter vad personen kan tänkas behöva i nästa liv, allt från flaskor, kläder, skor, mobiltelefon, bil, AC (kan det vara ett hett ställe måntro?). Och förstås pengar, se männen som stolt visar upp en biljonrupiahsedel. Allt är förstås gjort av papper och bränns sedan. Runt templet fanns små butiker specialiserade på pappersprodukter. I skostället fanns både Gucci- och Armanipappersskor. För att paketet ska hamna rätt förses det också med adresslapp.

Det mest bisarra stoppet på utflykten var en husgerådsaffär med importerade varor. Eftersom det bara var kvinnliga deltagare med ansåg tydligen guiden att det var värt att stanna och alla rusade in med fransyskorna i täten och handlade gratängformar, serviser, riskokare, ångkokare och tillbehör jag inte visste vad de var men som jag hörde någon tidigare hade fått åka till Singapore för att skaffa. Jag insåg att det enda jag fått specialimportera i köksväg är påsklämmor och en osthyvel. Jag kanske får gå en fransk matlagningskurs för det verkar var ett mysterium hur denna butik kunde vara dagens behållning. Å andra sidan hade jag kanske också gått lös om jag inte haft vetskapen om att jag mest troligt inom några veckor står i stugan och vevar min egen pastakvarn till kvällens hemlagade pasta.

För mig var istället sista stoppet det bästa, nämligen den traditionella marknaden. Produkterna var desamma som i alla jordens China Towns, men denna gång hade jag via guiden möjligheten att få reda på vad allt var. Svalbon, hajfena, sjögurka, abalonger och när jag kom till något slags torkat tarmpaket av oidentifierad havsvarelse och spiggliknande grejer med ögon som stirrade blev jag så äcklad att jag fick rusa ut. De sistnämnd dök upp som förrätt på lunchrestaurangen strax efter och fransyskorna åt dem och smackade gillande med munnarna. Påminn mig att jag inte ska gå den där kursen i fransk matlagning vid närmare eftertanke.

Under dagen fick jag uppleva att Jakarta är en tätbefolkad stad, se bilden från marknaden. När jag kom hem till vår lugna tysta oas Bellevue Court räknade jag ut att jag suttit i bilen i sammanlagt fem timmar, mestadels helt stillastående i kö. Men det var det värt.