Spöken

Indonesiens motto är Bhinneka Tunggal Ika, ungefär "Enighet i mångfald". Indonesien är sannerligen ett mångfaldens land. Trots att islam har dominerat Java sedan 1400-talet verkar islam samexistera med animistiska tankar. Tron på spöken är högst levande. En väninna berättade att hennes hemhjälp var rädd för att gå in i ett av rummen som ligger längst bort i huset eftersom det spökar där. Inte heller portvakten vågade sova i det rum de har inrett åt honom eftersom det låg längst bort i andra änden av huset. Istället sover han på sin lilla bänk i garaget med TV:n på. Inget av tjänstefolket kan man heller få upp på vinden för att täppa till hålen som släpper in regn.

Jag fnissade lite åt vidskepelsen och frågade hur spökena de sett ser ut. -Små människor, fick jag till svar. Genast fastnade skrattet i halsen. Ända sedan svt:s Vetenskapens Värld sände sin special om Homo Florensiensis 2004 har jag haft en omotiverad skräck för dessa enmeters människor på ön Flores i Indonesien, eller Ebu Gogo (=farmor allätare) som den kallas lokalt och som enligt muntlig tradition bodde i en grotta på ön ända in på 1800-talet och åt ALLT, och allt åt den rått. Sören var dessutom okänslig nog att skämta med mig att han hade en florensis-migrantarbetare hemma under diskbänken i Göteborg när han ibland mirakulöst snabbt röjde i köket, vilket ytterligare spädde på min skräck, och inte direkt fick mig att utföra fler hushållssysslor uppe i köket när jag var ensam hemma av rädsla för att det oförklarligt skulle prassla till i komposten. Florensis var också en av få betänkligheter jag hade innan vi beslöt att flytta hit. Ett högst levande spöke med andra ord.

Jag tycker ändå att Ebu Gogo har helt klart fler belägg än det spöke som moster Eva tror sig hört komma flåsande efter henne på hovliknande fötter bakom granhäcken i mörkret en höstkväll när hon hälsande på vår stuga.

Alla bär vi på våra spöken, vare sig de heter Ebu Gogo eller hästmannen eller något annat.