Padang jordbävning 7.6

Klockan 17.16 i onsdags stod vi och stekte pannkakor, glada över att tillfälligt ha fått tillbaka strömmen. Samtidigt skakades Padang, Sumatra, av jordbävningen som uppgick till 7.6. Vi kände inte av någonting i Jakarta, men det är ju ett stort land. Att Indonesien täcker upp en femtedel av ekvatorn ger lite perspektiv.

Sören hann komma hem några timmar igår kväll efter jobbresan till Surabaya, Java, innan han fick ge sig av halv fyra imorse igen till Padang. Landningsbanan rasade ihop under jordbävningen men är nu lagad och flygplan kan landa igen. Vägarna är fortfarande icke farbara. Allt regn har dessutom gjort att det mesta förvandlats till lervälling. Indonesiska medier har en annan slags nyhetsrapportering än svensk och drar sig inte för att publicera döende människor med namn och bild, så vi är alla medvetna om att det inte är något slags rajatantajtanhullabaloo han åker till. Hans uppgift är att övervaka familjespårningsarbetet och han åker tillsammans med totalt 36 stycken Röda Korsfrivilliga, läkare, media samt två ton mat och medicin.

Jordbävningar är som sagt ett dagligt inslag här. Gårdagens tidning listade de större jordbävningarna som drabbat staden Padang och listan sträckte sig till 2007, vilket förstås inte innebär att de inte förekom några jordbävningar före dess, men att listan skulle bli för lång. Att denna jordbävning fick så pass stort utrymme i svensk press medan andra inte ens når notis-ribban hade nog också att göra med att katastrof-faktorn säljer just nu bra ihop med nyheterna om övriga jordbävningar och tsunamin i Samoa och i Sydamerika.

Det har varit en tung vecka även i Jakarta, till största delen utan ström, men det är klart, allt är förstås relativt...

Panicology

Vi kan skatta oss lyckliga över att bara ha råkat ut för totalt tre strömavbrott under åtta månader. Igår var strömmen borta när vi kom hem på eftermiddagen. Som tur är kopplas en reservgenerator på som driver kyl, frys och ett fåtal lampor. Men AC, vatten och livsviktiga internet får man klara sig utan. Utan AC insåg vi att vi faktiskt bor vid ekvatorn. Det började bli obehagligt varmt. Och obehagligt mörkt om man är sex år och mörkrädd. Klockan halv åtta badade barnen i svett i sängen. Karl Einar flög upp för minsta ljud. Ingen idé att lugna honom genom att förklara fakta "ja, det där var nog en kackerlacka som sprang fram och åt av våra hudavlagringar i mörkret" om poängen var att barnen skulle somna. Det gjorde de konstigt nog till slut. Det är då man börjar inse hur hjälplös man faktiskt är. Var ligger ficklamporna om reservgeneratorn går sönder? Mobilen är snart urladdad och finns Sörens mobilnummer uppskrivet någonstans? Tänk om någon blir sjuk? Eller om det blir jordbävning nu? Halva Jakarta är mörklagt, kan det vara ett terroristdåd? Kometen kommer!!!

När strömmen kom tillbaka sent på kvällen återgick förstås allt till det normala och man insåg att det inte var någon galning som hade brutit sig in genom köksdörren utan bara husödlan som röjt runt. Det är ingen match att bo i Jakarta. I alla fall inte om man har ström. Men efter att ha fått en inblick i hur en ganska stor del av indonesierna har det jämt är man inte lika tuff längre.

Idag gick strömmen igen, men då begav sig Ethel genast iväg och köpte den nyutkomna boken Panicology för att, som författaren skriver i förordet, säkert upptäcka ett par nya saker att bli rädd för, men också inse att övriga femtiotalet faror är helt onödiga att lägga ner energi på.

http://www.panicology.com/

Öroninflammation nr 2

Första sommarlovsdagen startade vi med att åka till sjukhuset. Igen. Nu hade Karl Einar fått öroninflammation. Som tur var fick vi trevlige pak Supayas (som kuriosa kan nämnas att javaneser, som herr Supaya, bara har ett förnamn och inget efternamn!) taxi, som vi åkt med förut och därför direkt hittar både till skolan, Sörens jobb och nu också tog oss till sjukhuset utan omvägar. I vissa stunder känns det oerhört skönt att slippa dirigera taxin eller hålla koll på att de inte tar en extrasväng. Taxin hem från sjukhuset körde i och för sig också raka vägen, men det kan ha berott på att Karl Einar hostade så att han kräktes i taxin...

Förutom pak Supaya är vi också fan av Googles språkverktyg. Instruktionen på medicinen var till största delen på indonesiska, och det kan vara bra att dubbelkolla den muntliga informationen på engelska vi fick. Googles översättning bekräftade att vi gjort rätt: lägg till 9 ml vatten att laga mat på flaska. skaka tills långt. Fullt begripligt även det ibland blir lite roligt. 

Googles språkverktyg har varit till mycket nytta, speciellt när man handlar mat. I kyldisken i mataffären bredvid konstiga fiskinläggningar hittade Ethel en påse fylld med vita fiskögon med svart pupill ungefär i akvariefiskstorlek. För att få reda på vad man använde denna hemska ingrediens till kollade hon på google, och fick svaret att det var frö i socker och basilikavatten och i och med det en påminnelse om att inte ha förutfattade meningar. Tyckte väl det var bisarrt många fiskar som fått sätta livet till.

Sista skoldagen

Förra gången Sören var på jobbresa var det dags för sjukhusbesök, och så även denna gång. Sören var på Lombok och vi som var kvar i Jakarta gjorde ett kombinerat ögoninfektions- och öroninflammationsbesök på sjukhuset. Som tur är flyter allt smidigt och det är sällan några speciellt långa väntetider, så Svea fick ögondroppar snabbt och smidigt leverarade av receptarie Friska (passande namn på ett sjukhus, till skillnad från syster Aja som barnen fick sina 15 vaccinationssprutor av i Göteborg)(men Aja var jätteduktig). Nästa vecka återvänder vi för övrigt till sjukhuset för den allra sista av vaccinationsdoserna.

Tyvärr missade Svea därför sista skoldagen. Sommarlovsstarten firar vi samtidigt som Sveriges nationaldag imorgon. Barnen har beställt ännu ett besök på lekland och de har önskat sig var sin dagbok med lås som examenspresent (även examen från Prep-1 respektive Pre-School är viktiga!).

Helst hade nog barnen fortsatt några veckor till i skolan för klasskamraternas och sysselsättningens skull, och med tanke på att språket börjar lossna nu håller föräldrarna med om att det hade varit bra. Båda barnen förstår ganska mycket engelska men Svea är den som är mest villig att prata. Detta har Svea förstått att utnyttja så hon babblar på på engelska åt Karl Einar som blir jättefrustrerad och i sin tur hotar med att trycka upp en T-shirt med en bild på Svea med ett kryss över, och då börjar Svea grina. De är nog inte så stora ändå... 

Akuten, avsnitt 2

Dags för fru Sahlin att besöka sjukhuset, men de hittade ingen amöba, så hon skickades hem med antibiotika istället.

Sören är på väg hem från sin första jobbresa som han pga amöban tillbringat på hotellrummet två dagar av tre. Medicinen har biverkningen att man sover oroligt med realistiska mardrömmar och vi får kanske isolera honom i eget sovrum så han inte får för sig att försöka strypa oss i sömnen. En nära släkting har ju halvt skrämt ihjäl sin fru en natt genom att tro att hon var en björn som behövde vrålas iväg, och vid ett annat tillfälle trott att hon var en volleyboll (i guldläge för smash).  

Barnen är tack och lov friska. Karl Einar hade fått beröm som bäst i klassen idag och eleverna hade applåderat och han fick ta fröken i hand. Vad det var han var bäst på har vi inte luskat ut, och egentligen gör det detsamma för vi är stolta även om det så var bäst på att prutta. Med förhoppning om att detta blir sista inlägget på ett tag som rör tarmar och deras förehavanden avslutas detta inlägg. Vi har trots allt klarat oss friska i tre månader vilket är över all förväntan!

Amöba!!!

Det var Ethels födelsedag på måndag men den överskuggades av att Sören låg sjuk hela dagen. Han blev illamående t o m av matlukt så ingen tårta kunde bakas eller ätas. Det regnade hela dagen och Ethel satt vid telefonen i två timmar för att konstant försöka komma fram till taxi (för den som tänker att det går att gå i ösregn kan vi informera om att nej, det går inte eftersom man inte ser hålen i gatan och därför förr eller senare ramlar ner i en kloak) till skolan och barnen kunde därför hämtas först en timme efter utsatt tid. Barnen var besvikna över att mamma kom och hälsade på henne med orden: hej mamma, kan du hämta oss så här sent varje dag för vi vill lära oss fler trolleritricks med miss Lanny. Ethel firade till slut ensam framför TV:n när alla andra somnat kl 19.45 med en frusen arraksboll på en gaffel som hon inte bedömde som ens värd att tina. 

Men, det trista var ju förstås inte en obemärkt födelsedag utan att Sören inte blev frisk. Idag åkte han iväg till sjukhuset. Pga av svininfluensan möttes han av munskyddsklädd personal som redan i dörren scannade av hans temperatur i pannan och örat, varpå han desinficerades med sprit och fick bedyra att han inte varit utomlands nyligen. Efter att han beskrivit sina bevär fick han en burk i handen utan explicita instruktioner, han tvekade lite då det kunde resultera i en generande situation om det helt enkelt inte var bajs de hade tänkt sig i burken, men lyckligtvis blev det rätt och diagnosen var amöbainfektion. Den som vill läsa mer om denna parasit kan googla det själv. Med sig på sin första jobbresa imorgon till Lampung, Sumatra har han nu packat amöbamedicin, illamåendemedicin mot amöbamedicinen och bakteriekultur, även denna som skydd mot medicinen. Klarar amöban mot all förmodan denna kur får vi anlita en dukun, en traditionell medicinman, en tradition som är högst levande här (den som vill fördjupa sig i indonesisk vidskepelse kan klicka på länken nedan, och notera punkten om att utdragna toalettbesök kan leda till att ansiktet åldras i förtid http://www.content4reprint.com/religion-and-spirituality/metaphysical/superstitions-of-indonesia.htm )