Besök i basaren

Vi behövde som tur var inte vara rädda för att sitta ensamma här i på andra sidan jordklotet över julhelgen. Susanne avlöstes med vändande plan av moster Eva med familj.

Medan barnen plaskade i poolen passade Eva på att utforska basaren. Hon hade svårt att slita sig från utbudet av grönt siden (hon måste vara den enda nu levande personen som fortfarande har mintgrönt som favoritfärg, trots att det är trettio år sedan färgen hade sin peak). Till religionsundervisningen köpte hon också några slöjor (mintgrönt och pastellrosa - herregud, männskan har verkligen fastnat i 80-talet inser jag nu). Utbudet av slöjor var oändligt och det fanns till och med barnslöjor med små nallebjörnsöron på. Den religiösa fortbildningen fortsatte sedan till moskén som ni kan läsa om i nästa inlägg.

GOD JUL

Pepparkaksbak

Svensk pepparkaksdeg från IKEA, men i brist på rätta formar fick det istället bli indonesisk prägel, dvs en svärm fjärilar, på årets julbak. Notera sista bilden där bagaren fått en brännblåsa som tvingade honom i viloläge med fingret under en kylklamp övervakad av Florence Nightingale.

Taman Safari

Det andra utflyktsmålet var Taman Safari. Till skillnad från Kolmården uppmuntrades man här att mata djuren och grönsaksstånden kantade infarten till safarit. Efteråt var hela bilen utvändigt täckt med djursaliv och invändigt med morotsblast men vi hade väldigt roligt.

Puncak

Jag har en lista över ställen jag vill se och saker jag vill göra i Jakarta med omnejd men problemet är att den tid hela familjen är ledig är när alla andra är lediga. Då vill förstås alla andra också göra dessa saker. Två poster på listan är Puncak, ett bergsområde med teplantager och vulkantoppar ca tio mil söder om Jakarta, och Taman Safari, en enligt hörsägen bra safaripark i samma område. Men rapporter om bilköer på uppåt tre timmar har hittills avskräckt. I tisdags var Susanne tillbaka från sin Baliutflykt och Sören kunde ta ledigt så vi bestämde oss för att göra ett försök trots regntunga skyar.

Fördelen med vädret här kontra Sverige är att även om det är regnsäsong så kan man räkna med att uppleva både mulet, regn, åska och sol på samma dag, och inte som i Sverige där en regnfront varar i tre dagar, eller ännu värre som i december 2007 då det regnade i tre veckor i Göteborg. Nackdelen är att när det väl regnar här så motsvarar mängden regn det som sammanlagt föll under de där tre veckorna i december. Mängden regn ihop med kloaker igensatta med sopor är förstås en katastrofal kombination, som jag tidigare bloggat om. Det är först nu i skrivande stund när jag erinrar mig Sverigevädret som jag förstår varför jag fick en så lam reaktion när jag nyligen chattade med en kollega och berättade att det hade regnat oavbrutet i sex timmar. Inser nu att det var en upplysning som i Sverige endast förtjänar ett "jaha" till svar istället för ett förfasande "men HERREGUD!!!!" som jag väntat.

Åter till vår utflykt. Efter någon timme nådde vi Gunung Mas Tea Plantation där vi gjorde ett besök på tefabriken. Vi följde teets väg från buske till påse genom en bullrig och dunkel fabrik som luktade hett gräsklipp. Därefter fortsatte vi vidare uppåt Puncak bergspass på knappt 1500 meters höjd. Bergen var helt inbäddade i dimma och ett svalt ångduschliknande regn omgav oss, se bild på en nöjd Sören som längtat efter sin goretex-jacka. I väntan på att molntäcket skulle lätta försökte vi fresta Susanne med den lokala fast fooden halvkilos ångkokt guldfisk inrullad i bananblad, men det visade sig att hon fortfarande hade sitt medlemsskap i Sörens akvarieklubb från 1977 i färskt minne, så vi åt nasi goreng istället. När vi ätit hade fick vi vår belöning i form av en vacker vy med tebuskklädda berg och teplockare långt ute på bergssluttningarna.

Skumtomtar

December månad har varit den mest fullspäckade månaden jag upplevt hittills. I hela mitt liv. Jag förstår att det kan låta motsägelsefullt och till och med provocerande eftersom jag inte förvärvsarbetar men på något sätt hopar sig ändå alla aktiviteter och jag säger som alla pensionärer att "jag aldrig haft så lite tid som nu". Men nu har barnen fått jullov, folk försvinner iväg till Sverige eller andra exotiska ställen och tempot lugnar förhoppningsvis ned sig. Sören däremot försvann i natt på blixtutryckning till Riau och då passar vi på att ha skumparty här. Nej, bilderna är från en av veckans aktiviteter, ett barnkalas där Karl Einar fick tag på en flaska diskmedel som han tog med sig in i hoppborgen.

Julshow

Barnens skola har haft två juluppträdanden på olika shopping malls. Att spela blockflöjt samtidigt som man dansar är svårare än man tror, men Karl Einars grupp klarade det utan allt för mycket flåsande i instrumenten. Svea hade redan innan berättat att hon skulle göra "en slags robotdans" och när hennes grupp körde sitt nummer konstaterade hennes mor stolt att hon mycket riktigt var den enda som gjorde en robottolkning av juldansen. Nyskapande.

Efter att ha lagt ned många timmar på att försöka lägga upp några filmsnuttar från blockflöjts- respektive robotdansen har jag nu insett att det inte längre går sedan vi bytte kamera. Så från och med nu blir det tyvärr bara bilder.

Nya perspektiv

Exakt 10 månader och 220 inlägg efter vår ankomst till Jakarta kan man konstatera att det är Ethel som står för merparten av bloggens inlägg och därför övergår undertecknad nu till att skriva i jag-form de två återstående månaderna bloggen kommer att existera.

Rubriken syftar inte bara på berättarperspektivet, utan även på upplevelsen vi tog med en nyanländ Susanne på. Hon var tillräckligt mosigt jetleggad för att gå med på behandlingen hos Dr Fish, eller fish-spa som det också heter. Någon frågade skämtsamt om fish spa innebär spa för fiskar. Svaret blir: ja, förutsatt att de ökar sitt välmående av att suga i sig döda hudceller från mina fötter.

Det svåraste var inte tanken på fiskläppar mot min kropp utan att förtränga reflexen att skrikskratta eftersom fiskmunnarnas kittlande är snudd på outhärdligt innan kroppen vant sig. Vi befann ju oss trots allt på ett spa med dämpad belysning och meditativ musik där man inte kan bete sig hur som helst. Sören och Susanne fick inte riktigt till "boneless chicken"-posen man annars brukar anta på spa, se bild. Men efter 15 minuter var vi alla fem mjukare och nöjdare och bara 18 skr fattigare. Vad fiskarna lever av i sin naturliga miljö undvek vi dock att spekulera i.

Moster Eva, vi har bokat en sittning för dig för att råda bot på din spiggfobi när ni kommer. De kunde ordna spännband.

Lussefirande

Barnen från svenska skolan hade tränat på lussesånger inför det årliga Luciafirandet i ambassadörsresidenset. Ett exotiskt inslag i Jakarta, vilket faktiskt förtjänade en hel artikel i dagens tidning. Sören hade ännu inte kommit hem från Thailand och blir därför den enda i familjen som inte får dricka glögg eller äta julbord i år.

På bilden står Karl Einar i strut längst bak och Svea dold precis framför. Med lupp kan ni säkert se det.

Tillbaka i Jakarta

Sent på lördag kväll var vi tillbaka i Jakarta - utan make/pappa men med Hällakaka, Moraknäcke och den allra sista biten grevé vi fick av gästerna i oktober. Tyvärr, Sören, det mesta gick nog åt men du njuter säkert av en riktigt god grön curry i Bangkok.

IKEA Singapore

På lördagen åkte vi för att fylla på förråden på IKEA:s matavdelning. Svea gör lyckligt tummen upp.

Singapore Zoo

Dags för den obligatoriska Singaporetrippen för att förnya vårt visa. Det var ett Singapore i julskrud som mötte oss. Två tredjedelar av energiförbrukningen i Singapore går enligt uppgift åt till AC, men vi gissar att belysning är den största energislukaren i december månad.

Fredagen tillbringade vi på Singapore Zoo. Ethel har tidigare tyckt att det är töntigt att fota djur i bur men Singapore Zoo fick henne att rucka på sina annars så rigida ståndpunkter. Vi har nu fler bilder på näsapor, orangutanger och gibbon än på Karl Einar och Svea som nyfödda. Med andra ord rekommenderar vi alla som åker till Singapore att besöka zoo, och då har vi inte ens varit på deras Night Safari vars trummande lemurer i eldskenet gav moster en närmast religiös upplevelse för femton år sedan.

Spana in den vita spök-kakaduan som Sören påstår att han inte hade på skallen i verkligheten.

Färgklick i betongen

Imorse när Ethel läste tidningen ute kom en sunbird, kolibrins asiatiska släkting, fladdrande som en knallröd miniatyrhelikopter, sög lite nektar och fortsatte bort mot Surdiman, Jakartas skyskrapetäta business district, tydligen inte intresserad av att bygga bo trots Ethels holkliknande uppsyn. Den kanske var sen till något viktigt möte. När man befinner sig mitt i Jakarta är svårt att tro att det faktiskt finns en djungel där ute.

http://kingfisher.clubsnap.org/gallery/albums/album03/25203_G.jpg

Första Advent

Första Advent redan här och förberedelserna inför Lussefirandet på Svenska Ambassaden pågår för fullt. Texterna sitter inte helt ännu: "Staffan var en tallegren...Astrid lägger sadeln på" (Astrid är en av de 6-åriga Luciorna).

Full rulle fram till jul

Sören har varit ute på en del jobbresor de senaste veckorna, Riau Island och Banka Belitung, och nästa vecka bär det av till Bangkok. Riau Island är en ö öster om Sumatra och 20 km söder om Singapore, som nyligen figurerade även i svenska medier genom färjeolyckan som inträffade en dag efter att Sören åkt med liknande färja. Annars var provinsen Riau i lokala medier härom dagen eftersom en by drabbats av upprepade elefanträder, dvs vilda elefanter som går bärsärkargång över en palmoljeplantage som spärrar deras naturliga vandringsstråk. Elefanterna är liksom Sumatras tigrar fridlysta och enda sättet att stoppa dem är enligt tidningen att fånga dem och sätta dem i träningsläger. (Typ amerikanskt bootcamp för att lära sig kanalisera sina aggressioner eller?) Träningsläger är dock dyrt och det troliga är att elefanterna går samma öde till mötes som de tigrar som gjort räder i byar - en lätt match för en tjuvskytt.

Banka Belitung är också en öprovins öster om Sumatra, men lite längre söderut. Trots att regnperioden nu börjat på allvar och regnet vräkte ner största delen av tiden går det inte att undgå att slås av paradisnaturen som ni ser på bilderna. Extra vackert blev det säkert också för att stränderna kantades av ljusa klipphällar som påminde om Bohuslän.

Till helgen åker hela familjen på den obligatoriska turen till Singapore för att förnya våra visa, varefter Sören fortsätter till Thailand en vecka. När han kommer tillbaka har han med sig efterlängtade besökare nummer två, Susanne, som efter två veckor direkt kommer att avlösas av lika efterlängtade besök nummer tre, kusinerna från Luleå. Vi ska se till att bunkra upp rejält med pepparkakor från IKEA Singapore.

Nintendo Wii Generation

I helgen avverkade vi två barnkalas, som vanligt fyllda med godisregn och non-stop lekar av inhyrd lekledare. Som sista och mest spännande finallek presenterade lekledaren till alla barns jubel: hopprep! Det var en förvånad förälder som bevittnade att den dataspels- och Nintendospelande 00-generationen faktiskt inte kan hoppa rep. Vinnande barn klarade tolv hopp, något som Karl Einar imponerat berättade efteråt. Efter att fått låna en bekants cykel för ett tag sedan upptäckte vi också att Karl Einar har glömt bort hur man cyklar, så nu har vi inlett "Operation Grovmotorik" med nyinköpta hopprep och rockrockringar. Det visade sig vara mer komplicerat än vi väntat (se bild), men vi fick ett tips av grannens 8-åring som för övrigt var den som vann hopprepstävlingen på kalaset: "Ni har ju Wii Fit, va? Jag lärde mig rockringen genom att träna på Wii Fit!".

Adjö, Herr Get

Det stannade inte vid grannens get. Nästa dag såg vi en get på motorcykel. Några kvarter bort stod en ko på en garageuppfart. Eftersom vi var fler än en som såg detta kunde vi avfärda vanföreställningar som förklaring. Det vi såg var förberedelser inför Idul Adha, Offerhögtiden, som firas på fredag. Den firas till minne av att Ibrahim (Abraham) tänkte offra sin och Hajars (Hagars) son Ismael som bevis på sin kärlek till gud (personerna är samma men historien skiljer sig från den vi har i Gamla Testamentet). Nu insåg vi att vår nattsömn inte länge till skulle komma att besväras av grannens get, vars bräkande i våra öron tycktes ha fått en mer ömkansvärd klang. Alla de kossor och getter som också hade flyttat in i provisoriska fållor på soptippen en bit från vår infart, går direkt efter morgonbönen samma blodiga öde till mötes. Det var fyra förfärade vegetarianer som såg Jakarta förvandlas till en drypande slaktplats denna fredag.

Fortbildning

För att inte bli helt stocksenil som medföljande i Jakarta utan daglig stimulans kan det vara bra att börja en kurs. Det finns gott om kurser på engelska, i och för sig är det underförstått att "yes, läraren pratar engelska och kan han/hon inte det tar han/hon det på indonesiska", så det kan vara bra att ha grundkunskaper i indonesiska som deltagare. Kursutbudet sträcker sig från "Introductory Trekking Course For Females Who Want to be Fearless and Have Fun" till servettvikning. Ethel har börjat en akvarell- och kinesiskt bläck-målningskurs. Tillsammans med tre andra trevliga expats tillbringar hon nu fredagarna med att måla plumerior och bambu. Privatkurser är också billigt men det kan vara svårt att veta hur man får tag på en lärare eftersom allt bygger på muntlig rekommendation à la grannes farbrors kusins goda vän. Nu råkade Ethels svenskgrekiska väninna Sofia vara utmärkt på att laga mat och baka och hade inget emot att härom dagen hålla en demonstration i konsten att baka tyropitakia, grekiska fetaostpiroger.

Även Karl Einar har vidgat sina vyer och lärt sig mjölka kossor på en av skolans utflykter till ett mejeri uppe i bergen. Han kom hem mycket stolt och redogjorde kort för pastöriseringens lov. Är det så att han vill vidareutbilda sig går det utmärkt för att döma av det hiskeliga bräkandet imorse verkar det som om grannen har skaffat get.

En vecka på Gili Trawangan

Gili Trawangan erbjöd precis det som vi hoppats på: absolut ingenting utöver utmärkt snorkling.

Bilderna får i detta fall tala för sig själva. Hela familjen är nöjd och det enda vi ångrar är att vi inte skaffade en undervattenskamera för att fota alla nyfikna clownfiskar, färgsprakande papegojfiskar, vackra angelfish, märkliga enhörningsfiskar, aggressiva picassofiskar (vars mopsiga utfall Ethel hade tillbörlig respekt för medan Svea bara skrattande tyckte det var en "rolig fisk"). För att inte nämna de halvmeterstora havsköldpaddorna som gled in på grunt vatten och sävligt betade bland korallerna.

clownfisk http://files.reseguiden.se/files/14/rg_751014_m600.jpg

papegojfisk http://www.buddies.dk/gunilla/images/Rusty%20parrotfish%20Scarus%20ferrugineus.jpg

angelfish https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEijOHMBKbTIZBIlWMvxwJJsw6CeO7UiLK_nvgMlGYu_oNceNaTfYE0eBCLM9uB-ZO52z8Tgo6b1lNt9N_D05wGlapV6EYbMws0tx27hMiaqsWD9SIvoBBXdeHlD1M93yr9aU7Is83ZqAAw5/s400/Moorish+Idol.jpg

enhörningsfisk http://www.diveclub.org/gallery_photos/contests/2004Contest/9i-gcw-unicornfish.jpg

picassofisk http://www.worldexplorers.org/Maldives/picasso%20trigger%20fish%20new.jpg

En stor vecka för de små

Denna vecka har gått åt till att plugga inför Karl Einars exams. Han hade matte, naturkunskap, stavning, engelska och läsning, men som tur var testades de inte i mandarin för då hade i varje fall inte de här föräldrarna kunnat hjälpa till med läxläsningen. Vi hörde av en bekant som har barnen i indonesisk skola att om barnen inte klarar sina exams får de inte fortsätta i nästa årskurs med sina klasskompisar vilket förstås lägger stor press på barnen. Indonesien har nioårig obligatorisk grundskola men långt ifrån alla barn fullföljer skolgången, dels pga att de kanske bor för avlägset för att kunna ta sig till skolan, dels pga att det är en ekonomisk kostnad som alla familjer inte klarar. Gårdagens tidning tog upp ytterligare en aspekt, nämligen att ungdomar inte ser att utbildning lönar sig. Det handlade om några tonåringar som hellre jobbade i en tenngruva för 45 kr för 10 h riskfyllt arbete för vilket de kunde köpa de senaste mobilmodellerna. En utbildning kan aldrig ge dem motsvarande pengar, hävdade de.

Även på barnens skola har det varit en del nervositet inför proven. Men för Karl Einars del överskuggades det hela av veckans största händelse: han tappade sin första mjölktand.

Det var en stor vecka för Svea också. Hon hade sin första date. Den gick bra även om hon ställde sig kritisk till att de inte fick vara på tu man hand eftersom nannyn var med som en skugga hela tiden. Killen ville leka zombies och även det gick bra eftersom Svea ännu inte vet vad en zombie är.

Nu styr vi kosan till Gili Travangan, en pluttparadisö strax norr om Lombok, för en veckas välförtjänt semester.

Trick or Treat

På lördag firade vi Halloween ihop med några andra svenska familjer. Barnen gick en Trick-or-Treat-runda i kvarteret och till skillnad från i Sverige där det alltid råder stor förvirring om vilken dag som man egentligen ska fira och där man dessutom inte kan välja att inte fira Halloween utan tvingas räkna med jävulskap ändå, var detta en mycket rolig tillställning för både stora och små. De som vill fira hänger ut pumpor eller skelett och dylikt på portarna och en del hade gjort riktiga skräckkabinett i garagen där de delade ut godis eller glass. Det var en upplevelse att få kika in i pyntade trägårdar istället för att som vanligt mötas av tre meter höga murar med taggtråd längs gränderna. Barnen fyllde snabbt sina treatbags och hus som inte ville ha besök blev lämnade i fred. Ytterligare en anledning till att alla var nöjda var ju förstås att det var +33 grader och och inte -10 och vågrätt regn.

Halloween

På fredag firades Halloween på skolan. Karl Einar och Svea var spöken (de uppsydda dräkterna hade en touch av abedissa, men i och för sig har det väl förekommit en och annan ond sådan i skräckfilmer så det var ok). Fröknarna berättade att de yngsta barnen på skolan, 2-3-åringarna, hade stått stirrandes på varandra, livrädda för alla främmande varelser som intagit deras skola. De kunde varken känna igen sina klasskompisar eller fatta att de själva såg likadana ut, antagligen en surrealistisk upplevelse för en 2-åring. De flesta var förstås prinsessor, men en och annan mumie och vampyr dök också upp. Spiderman från förra fredagen hade ny Batmandräkt, och Svea var därför skeptiskt till att han verkligen hade tagit fel kläder förra fredagen, även om hon inte kunde precisera var Spiderland ligger.

I dagens tidning fanns en upplysande vampyrspecial. Till skillnad från vår västerländska stelopererade Nostferatu är den sydostasiatiska versionen av vampyr snäppet slaskigare. Den består oftast av ett avhugget kvinnohuvud med vidhängande tarmpaket fladdrande i vinddraget där den flyger omkring nattetid för att suga blod. Varje etnisk grupp har sin variant av vampyr, och en av de mest intressanta är den malaysiska bajang, som förvaras i en bambukorg och används för att förgöra ägarens fiender, men matas den inte med ägg och blod regelbundet vänder den sig istället mot den hand som föder den. Fördelen med en bajang är att den rätt skött kan gå i arv i generationer.

Vi läste också om en by i Thailand som under 90-talet trodde sig vara under attack av phii mae maii, dvs blodsugande änkespöken. En föreställning som hade hade triggats igång av ett nyhetsinslag om att totalt drygt 200 thailändska gästarbetare hade avlidit under mystiska omständigheter i Singapore sedan 1983. Logiken kanske kan vara svår för en utomstående att begripa, men faktum är att vampyrkulturen är högst levande både i öst och väst, vare sig det är i form av popoulärkulturens amerikanska TV-serier som True Blood, svenske John Ajvide Lindqvists vampyrböcker eller i form av thailändska änkespöken. Det som dock ger lite smolk i bägaren är att i fattiga områden där blodrelaterade sjukdomar skapar epidemier, som malaria och i viss mån AIDS, kan vampyrismen få nytt liv på bekostnad av upplysning.