Att marken är porös visade sig på flera ställen där stenras låg över vägen uppe på bergsvägarna. En dag hade marken under vägen helt enkelt spolats bort av regn och hela vägen hade rasat ihop. Vid raset blev vi informerade om att vägen i bästa fall skulle öppna nästa dag efter lunch. Enda alternativet att ta sig från A till B var via en oasfalterad bergsväg som var öppen norrutrespektive söderut en timme i taget och som innebar en omväg på två timmar om man lyckades pricka in rätt timme. Det blev en slirig och lerig rallytur genom banjoland, i stress över att mörkret snart skulle falla och rädlsa för fler vägras trots att vägarbetarna sprutat cement i de värsta lerpartierna för att binda vägen. Men vi kom fram till slut. Ethel hade träningsvärk i vaderna av att sitta och ticks-bromsa på passagerarsidan. Barnen tyckte det var lattjolajbans att köra "krångligt". Sören fick något primitivt i blicken, ungefär som när han spelar Nintendo Wii.
Guiden i lysmaskgrottan sa att det tar 100 år för en stalaktit att växa 1 cm, men de cementstalaktiter vi hade hängande i bilens underrede efter denna färd tog som sagt bara dryga 2 timmar att skapa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar