En heldag i shoppingcentret

I Jakartas shoppingcentran kan man lätt fördriva inte bara en hel dag utan troligen ett helt liv. Det är bara att välja vilken prisnivå man vill lägga sig på och åka till ett av de 94 shoppingcentren (uppgiften är från -06 så det är snarare en bra bit över hundra nu). Det finns allt från de där märkena är dyrare än i Sverige till de där emballaget troligen är dyrare än själva varan.

I söndags åkte vi till ett av de mest exklusiva, Pacific Place. De flesta shoppingcentran är utformade på liknande sätt, många öppna våningar med något flashigt i mitten och glas, bara glas överallt. Så även detta. Föräldrarna som nu båda har utvecklat svindel tryckte sig längs väggarna i det sju våningar höga cirkelformade komplexet medan barnen oberörda stod och hängde vid glaskanten och ville åka glashissen på bilden.

Vårt favoritshoppingcenter är Pondok Indah Mall (visserligen glas men bara fem våningar och palmerna inomhus tar bort lite av "jag-måste-hoppa-ut-i-rymden-tanken").
(http://makananginsahlin.blogspot.com/2009/03/lon-for-modan.html)

Lagom mycket glas och lagom prisnivå. På tal om rymden, det roliga med PIM är att det faktiskt är lite som rymden, hur många gånger man än gått där inser man att man bara utforskat en bråkdel av detta oändliga ställe och man hittar alltid nya butiker. En kul blandning av de vanliga stora västerländska klädkedjorna som Zara, Next, Esprit, Polo, Marks & Spencer och små specialiserade butiker. Idag hittade Ethel till sin förtjusning ett ställe som säljer japanska och koreanska korsstygnsbroderi-set (ingen ironi, hon blev jättelycklig och köpte två set med kimonoklädda kawaii*inspirerade figurer på, handarbete är aldrig fel!). Det bästa med PIM är dock att det med jämna intervaller finns lekstationer så att hela familjen blir nöjd, se bild 2.

Efter att gårdagens medicin haft dunderverkan var barnen pigga på att åka till PIM idag. Det blev en heldag. Vi började med att testa en ny barnfrisör, Kiddy Cuts. Trots att ena frisören inte kunde engelska förstod vi att vi var rörande eniga om att långt hår på pojkar inte måste innebära hockeyfrilla, så nu ser Karl Einar fin ut igen. Se bild 3.

Vi har till vår glädje blivit bjudan på ännu ett bröllop, denna gång ett kristet, och behövde skaffa lite saker inför det, och även present till fröknarna vilket vi inte hann med pga sjukhusbesök till avslutningen. Det senare tog lite tid för i Indonesien ger man tydligen inte förgängliga saker som present och det enda som dök upp i huvudet var blommor och choklad, vilket båda går bort.

Därefter ville barnen gå till ett lekland, Circuz, där man kan checka in barnen och själv fortsätta att shoppa, men det har vi inte testat ännu och dessutom ville föräldern ha lite vila efter fem timmar, även om vilan innebar 179 dB (179 måste det ha varit eftersom trummhinnan tydligen spricker vid 180 och det gjorde den inte) (barnen hade väl ännu fullt med var innanför sina som skydd) hög barnmusik ur högtalarna. Rätt vad det var kommer Karl Einar förbirusande med ett lyckligt leende, och anledningen rusade bakom. Vackra Veronica med sitt långa svarta hår från hans klass, tätt följd av två andra barn från skolan. Antalet expats i Jakarta är nog lika högt som hela Göteborgs invånarantal, men vi har ännu inte lyckats åka på semester eller utflykt utan att stöta på människor vi känner, och de flesta gånger vi är på något av Jakartas många lekland har det varit bekanta där. Kul, men konstigt med tanke på hur oääändligt stor denna stad är.

*) kawaii = japanska ordet för "söt", Hello Kitty är främsta representanten i alla fall i västvärlden