Därefter såg vi uppvisningar med sjölejon och delfiner. Det intressanta med delfinshowen var inte att det var både flasknosdelfiner (med ringar på bilen) och tumlare (de stora ljusa på bilden) utan att showen ackompanjerades av (förstås öronbedövande) pistolljud och tjutande bildäck så fort delfinerna gjorde något trick. Överlag förtjänar ljudnivåer på vad vi i Sverige kallar bakgrundsmusik/hissmusik samt fascinationen för karaoke ett helt eget inlägg på denna blogg, men i korthet kan man säga att mikrofonen för indonesier motsvarar skjutvapen för amerikaner, dvs "ni får slita den ur min döda hand".Så långt var alla nöjda. I inträdet ingick även 4D-filmen. OK, tänkte vi, det kan vara kul för barnen att uppleva. Vi köade i hettan för att sedan via mörka läskiga gångar ta oss in och upp i mayapyramiden. Väl inne ser vi varningsskyltar för att gravida, människor med epilepsi eller nervproblem inte bör se filmen. Inget om någon åldersgräns. Resten kan ni ju ana. Filmen hette "Monsters in the deep" och man behöver inte som Karl Einar tidigare ha surfat fram (med sin naiva mors hjälp) filmer om djuphavsfiskar eller sett klippet på Aftonbladet om djuphavsfisken med genomskinligt huvud för att fatta att detta bådar inte gott. Att det sedan var rörliga säten och att vi blev besprutade med vatten och vind i följd med filmens handling gjorde inte saken bättre. Det tog fyra sekunder så var Svea uppflugen i Sörens famn medan Karl Einar som han själv uttrycker det "klibbar" på Ethel.
Som tur var fanns det också ett litet nöjesfält på området och barnen åkte både flygande ballonger och - ja, nu äntligen! - radiobilarna. Alla blev nöjda och ingen krävde att få baxa hem radiobilarna till vårt tomma rum hemma ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar