Pramuka Island

Vi har varit på vår första välförtjänta semester; Sören för att han har jobbat duktigt på sitt nya jobb i sex veckor, barnen för att de har klarat av engelskspråkig skola i tre veckor, och Ethel för att hon mår så bra av att ha just semester ;)

Cirka en mil norr om Jakarta ligger ögruppen Thousand Island, eller Pulau Seribu som de heter på indonesiska. De flesta av öarna är små nog att korsa på 5-10 min till fots. Öarna är bilfria och man kan inte tro att metropolen Jakarta ligger strax bortom horisonten.

Tempot är så

laid back det kan bli och vi fick i verkligheten uppleva det Indonesien Lonely Planets glassiga bilder ger med vinkande badande barn, hus i turkost, blått och gult med pergolor täckta av cerise bouganvillea. Smeden hamrade granne med tvätterskan som hängde sin tvätt på

taggtråd (!), fiskaren puttrade ut med sin gröna båt och slaktaren gjorde, ja, vad de nu gör med de gängliga stackars kycklingarna som sprang omkring. Ön hade bara elektricitet mellan kl 18 och 07 med undantag av högtalaren i moskén. Pramuka Island, ön vi bodde på, är en av de största med 200 hushåll.

Allt är nu inte så idylliskt som det verkar. En av baksidorna är att det är skräpigt. Öarna är på intet sätt nya som turistmål tack vare sin geografiska närhet till Jakarta, men har ändå enligt Sören ingen "turistomognad". Man kan också uttrycka det som Ethel "I helvete att jag betalar 400 000 rupies (280 skr) bara för att åka och bada". Det visade sig att det inte gick att bada på ön pga sjöborrar. Närmsta vita sandstrand såg man på grannön 200 meter bort. Båtresan med allmänna kommunikationer kostade indonesier 2,80 skr men varför vi inte kunde åka med den båten besvarades bara med det ständiga indonesiska leendet. Ännu surare blev vi när räkning på räkning dök upp, hamnavgift, öskatt, och droppen var när vi i efterhand debiterades för tre heldagars guide av vår guide M, en 20+ kille som hojade omkring på en BMX-cykel, och som den enda dag vi verkligen hade guide själv åkte till Jakarta och hade två tonåringar som stand-ins som mest lekte i snorkelvattnet och inte pratade engelska (fast det sista var av underordnad betydelse eftersom de när de inte lekte istället låg och sov på båten).

Men, för att inte göra detta inlägg allt för "neggo" så var detta ett skönt avbrott från Jakartas larm, och det var lika skönt att komma tillbaka hem, trots att det första alla våra näsor noterade när vi närmade oss Jakartas hamninlopp var vad också Sören leende sa: "Det luktar bajs".